Den slutsats Centerpartiets ordförande Annie Lööf dragit efter påskhelgens våldsamma koranupplopp är att den svenska yttrandefriheten måste inskränkas.

“Jag är beredd att se över tolkningen av lagarna så att man i större utsträckning kan säga nej eller flytta på demonstrationer till andra ställen för att minska kraftiga ordningsstörningar”, säger Lööf i en intervju med Svenska Dagbladet.

Så lös i hullet är Lööfs och Centerns omskrutna liberalism när det kommer till kritan.

Enligt Lööf har den danske politikern Rasmus Paludan genom sina koranbränningar “förmodligen” gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp och störande av allmän ordning; det var “klockrena fall” där Polisen borde ha stoppat hans demonstrationer.

Lööf anser tydligen att hon kan det här eftersom hon är utbildad jurist.

Till saken hör dock att frågan om huruvida koranbränning kan klassas som hets mot folkgrupp redan prövats minst en gång, efter att en koran bränts i Malmö 2020. Åklagaren som handlade ärendet lade ner förundersökningen. “Att bränna en koran i sig är inte olagligt”, konstaterade kammaråklagare Sofia Syrén den gången.

Om koranbränningen däremot åtföljs av missaktande eller hotfulla uttalanden om en grupp som omfattas av lagen om hets mot folkgrupp kan läget vara ett annat.

Även om frågan alltså prövats tidigare har en anmälan mot Paludan för hets mot folkgrupp efter lördagens koranbränning överlämnats till åklagare av polisen.

“Vi tror att det hade varit bra med ytterligare en prövning, för vi förstår ju att det här väcker anstöt”, säger Jimmy Arkenheim, lokalpolisområdeschef i Malmö, lite vagt till SVT.

Att människor känner sig kränkta tycks för Malmöpolisen nu vara skäl nog för att låta utreda offentliga åsiktsyttringar. Anmälan och utredningen mot Paludan har också använts av Utrikesdepartementet för att försöka lugna upprörda ambassadörer från diverse muslimska stater.

Läs även: Skogkär: Upploppen handlar om islam

Mötes- och demonstrationsfriheten är medborgerliga rättigheter, inskrivna i regeringsformen, en grundlag. Rättigheterna är inte absoluta. Polisen kan vägra tillstånd eller ställa villkor om tid och plats för att undvika allvarliga ordningsstörningar. Det avser i första hand störningar orsakade av personer som deltar i sammankomsten, i det här fallet Paludan och hans följeslagare. Men hänsyn får under mycket speciella omständigheter tas även till ordnings- och säkerhetsproblem som uppstår i demonstrationens omedelbara omgivning och är en direkt följd av den.

Det betyder att om de som vill tysta någon bara är så många och så våldsamma att Polisen bedömer att den inte kan hantera situationen, får demonstrationstillstånd nekas. Och det är tydligen där Sverige befinner sig i dag.

Ordningsstörningar vid tidigare möten, som orsakats av motdemonstranter, ska “i de flesta fall” inte påverka myndighetens bedömning av ansökningar om demonstrationstillstånd, men:

“Det har varit ett exceptionellt läge och väldigt allvarlig brottslighet kopplat till dessa demonstrationer [...] de senaste händelserna är naturligtvis mycket försvårande”, enligt Jonas Hysing, Polisens nationella kommenderingschef.

“I Sverige får man uttrycka sina åsikter, smakliga som osmakliga, det är en del av vår demokrati”, skrev statsminister Magdalena Andersson i ett inlägg på Facebook på långfredagen.

Sedan dess har hennes stöd för yttrandefriheten tonats ner och angreppen på Paludan skärpts:

“Bokbål är en avskyvärd handling som hör hemma på historiens soptipp.”

Annie Lööf säger att hon inte vill “skärpa” lagen, hon vill bara ”tydliggöra vad som redan finns i lagen”. Räkna med mer av detta slags honungslent bedrägliga retorik framöver från politiskt håll.

Och kanske är det så att någon tjänsteman på regeringskansliet redan lyft luren och tydliggjort saker och ting för Polisens högsta ledning.

En liten omtolkning, en liten förskjutning i praxis, och plötsligt har gränserna för vad som får sägas och göras snävats in.

Det kommer även upploppsmakarna att notera. Med tillfredsställelse.

“Polisens våldsmonopol ska gälla i hela Sverige”, slår Magdalena Andersson fast.

Det får i nuläget betraktas som en from förhoppning. Koranupploppen visade med all önskvärd tydlighet att så inte längre är fallet. Har regeringen någon strategi för hur detta våldsmonopol ska återupprättas?

De politiker som tror att undfallenhet är svaret gentemot hänsynslösa våldsverkare som hatar polisen, Sverige och den svenska demokratin, begår ett allvarligt misstag. De kan kanske köpa sig tid, men konflikten kvarstår.

Läs även: Omar Makram: Särbehandla inte islam

Det sker just nu en rörelse i offentligheten, försiktig men alls inte omärklig. Nya positioner intas. Kappor vänds. Istället för att fråga sig vad som kan göras för att slå vakt om en yttrandefrihet och demonstrationsfrihet som helt uppenbart är satt under hård press, förskjuts fokus till vad som kan göras för att ingen ska bli kränkt och ta till våld med hänvisning till – än så länge – fullt lagliga yttranden och handlingar.

Läs även: Ahmed: Islamisering är inte ett högerextremt begrepp