Den senaste tidens upplopp har avslöjat en djup kulturell klyfta i vårt samhälle. En av aspekterna av denna kulturkrock är skillnaderna i tolerans för våldsutövning respektive tolerans för yttrandefrihet. Denna skillnad har djupa kulturella, religiösa och historiska rötter.

Läs även: Brinkemo: En civilisation byggd på abstraktioner

Först och främst är det viktigt att förstå att den kultur som uppstått i våra förorter, som domineras av människor med invandrarbakgrund, har mer att göra med deras ursprungsländers kultur än med svensk kultur. Mellanöstern och Somalia för det mesta. Kulturer som utgör den motsatta extremen till den svenska kulturen, där islam är en central del av både värdesystem och kulturell identitet.

Islam är intolerant inte bara mot hädelse, utan mot fritt tänkande i allmänhet, vilket i sig betraktas som hädelse om resultaten avviker från ortodoxin eller ifrågasätter någon av islams accepterade läror. Det har funnits muslimer i muslimska länder som fängslats eller ibland till och med dödats för att de uppmanat till reformering av islam. Följaktligen ligger det i islams kärna att vara intolerant mot yttrandefriheten.

Att skända koranen anses vara den högsta formen av hädelse i islam. Och om en muslim skändar koranen anses han ha lämnat religionen och inte längre är muslim – och straffet apostasi inom islam är döden.

En annan faktor är att dessa kulturer som kommit till Sverige från dessa delar av världen är extremt kollektivistiska och domineras, eller har historiskt dominerats, av en form av hederskultur. Individens, familjens och klanens heder måste vaktas och bevaras, eftersom den avgör status och plats i hierarkin, liksom tillgången till resurser.

Ditt rykte, din familjs eller klans rykte, upprätthålls ofta med våld, och det är därmed viktigt att visa att man har våldskapital, annars riskerar man att betraktas som svag av fientliga grupper, som kommer att frestas att attackera dig. Krigares status på den arabiska halvön före islam, för att ta ett exempel, brukade avgöras av hur bra poesi de komponerade och hur många män de hade dödat.

Läs även: Norell: Att låta våldsverkare försvaga en demokrati

Krig mellan stammar utbröt ofta på grund av minsta verbala indiskretion och kunde pågå i tiotals år. Tha’r, som betyder ungefär vendetta på arabiska, brukade ärvas från far till son, generation efter generation, och så är fortfarande fallet på många platser i Mellanöstern fram till i dag.

Dessutom har västvärlden gått igenom en upplysningsprocess som fokuserar på individen och dennes frihet, liksom på förnuft, diskurs och kritiskt tänkande. Allt detta kräver yttrandefrihet för att förmedlas. Den processen har tyvärr varit helt frånvarande i Mellanöstern och muslimska samhällen. Lägg till att de flesta av dessa länder alltid har varit autokratiska diktaturer där yttrandefrihet egentligen aldrig varit en möjlighet och därför aldrig haft chansen att bli en del av kulturen.

Väst har också gått igenom våg efter våg av feminism på ett sätt som Mellanöstern och muslimska samhällen i allmänhet inte har gjort. Dessa vågor av feminism har hjälpt till att civilisera de mer giftiga aspekterna av maskulinitet, och feminismen har utmanat och ifrågasatt machokulturen och mäns tendens till våld.

En annan faktor är att Mellanöstern och många platser i Afrika och Asien ständigt har varit i konstant krig och våldsamma konflikter, både internt och med andra länder. Något som, tack och lov, saknats i Europa i stor skala sedan andra världskriget. Det bidrar också till en högre tendens till våld och tolerans för våld.

Alla dessa faktorer har i princip resulterat i att Mellanöstern och många muslimska samhällen utvecklat hypermaskulina, hypersjälvhävdande och våldstolererande kulturer, samtidigt som många samhällen i Väst, inklusive Sverige, har utvecklat hyperfeminina, hypertillmötesgående och våldsintoleranta kulturer. Och jag använder alltså inte ordet hyperfeminin som en negativ term här, snarare tvärtom.

Feminina samhällen har mycket lägre våldsnivåer och därmed större social stabilitet och ekonomiskt välbefinnande, vilket underlättar framsteg. Hypermaskulina samhällen har däremot höga våldsnivåer, vilket destabiliserar landet och vanligtvis förvärrar spänningarna mellan olika grupper. Dessutom måste stora resurser läggas på att öka våldskapitalet istället för att riktas mot saker som gynnar samhället och leder till dess framsteg och ökar dess välbefinnande.

Problemet är dock att hyperfeminina samhällen kräver homogena kulturer eller åtminstone måste de kulturer som finns i samhället också vara feminina och med starka inslag av tillmötesgående beteenden. Förekomsten av en minoritetskultur som är hypermaskulin blir synnerligen destabiliserande eftersom hyperhävdande kulturer har mycket lätt att genomdriva sin vilja på hypertillmötesgående hyperfeminina kulturers bekostnad – eller åtminstone verkligen utmana majoritetssamhällets kulturella värderingar och normer.

Med detta i åtanke måste den svenska kulturen bli mer självhävdande gentemot självhävdande kulturer som etablerat sig i Sverige. I annat fall kommer den svenska kulturen att domineras av de självhävdande kulturernas värderingar. Och den svenska majoritetskulturens värderingar kommer att undergrävas och sakta urholkas. Och då blir vår liberala demokrati varken helt liberal eller helt demokratisk.

Läs även: Ahmed: Bränn Sverige men inte koranen

Jag vet att många är chockade över det som har hänt under påsken, kanske till och med rädda. Jag förstår det, men vi ska inte kompromissa, vi ska inte kapitulera. Vi ska värna om vår sekularism, skydda vår yttrandefrihet och vår liberala demokrati. Vi ska inte backa en millimeter, annars riskerar vi att förlora allt.