Liberalernas nye ordförande Johan Pehrson framstår som en trevlig prick, en opretentiös och lagom rund karl i sina bästa år som man skulle kunna prata om lite av varje med över en öl och en kebabpizza.

Möjligen kommer Pehrson också att lyckas med det till synes omöjliga uppdrag han fått på sin lott – att rädda Liberalerna kvar i riksdagen.

Den 8 april lämnade Nyamko Sabuni i all hast posten som partiordförande. Johan Pehrson tog över. I Kantar/Sifos väljarbarometer för maj fick L 3,6 procent, en uppgång med 1,2 procentenheter jämfört med april. I Novus majmätning gick det också upp, om än med betydligt blygsammare 0,4 procentenheter. Nyhetens behag? Hur som helst en bra start på ordförandeskapet. I ett parti som länge legat långt under isen – riksdagsspärren vid 4 procent – ingjöt det mod och hopp.

Dessvärre sitter L och därmed Pehrson fortfarande fast i SD-fällan, den Moderaterna och Kristdemokraterna med sådan möda krånglat sig ur, där symbolpolitik – att hålla SD borta från regeringen – trumfar sakpolitik.

På ett hetsigt digitalt partiråd i mars förra året beslutade Liberalerna att partiet ska kunna sitta i en regering som tillträder och regerar genom att söka samsyn med alla partier i riksdagen, men däremot inte stödja en regering där “ytterkantspartierna” SD och V ingår och inte heller att budgetsamarbeta med SD eller V. För många liberalpartister var det som att sälja sin själ till djävulen i Jimmie Åkessons (SD) gestalt. Det trättes i timmar innan beslutet togs med siffrorna 59 mot 31. En tredjedel av ledamöterna ville således stå kvar vid Sabuniföreträdaren Jan Björklunds linje – att inte sätta sig i en regering som är beroende av SD:s stöd och inte heller släppa fram en regering som är beroende av SD:s stöd.

Frågan var heller inte avgjord i och med detta. På landsmötet i november försökte ledamöter, till partiledningens förtret, få igenom olika krav på “röda linjer” gentemot SD, dock utan att lyckas. Men det blev tydligt att motståndet lever.

När Sabuni så glömde bort sig och i en intervju i DN i februari i år öppnade för att släppa fram en regering där SD ingår – eller i varje fall uttryckte sig på ett sätt som kunde tolkas i den riktningen – tog det hus i det liberala helsiket. I ett sms till partistyrelsen bad Sabuni snabbt om ursäkt. Men hennes ångerfulla meddelande till partiets inre krets läcktes lika snabbt till media. Ett knivhugg i ryggen.

“Det är några fåtal personer som har svårt att förlika sig med de svåra beslut vi har fattat”, sade Sabuni till TV4 några dagar efter sitt avhopp, utan att nämna namn.

Men det är ingen större hemlighet vilka ledande Liberaler som håller fast vid ett fortsatt förbud mot allt samröre med SD. De flesta av dem finns samlade i Kerstin Hesselgren Akademin, som lägligt nog bildades förra sommaren. Några, som Christer Nylander och Tina Acketoft kandiderar inte till riksdagen i höstens val på grund av partiets nya linje gentemot SD. Anna Starbrink, en annan av Sabunis hårdaste kritiker, tänker tvärtom. Hon lämnar uppdraget som regionråd i Stockholm med hopp om att kunna ta ett av Liberalernas riksdagsmandat och från den positionen sköta “vakthållningen” mot SD. Helene Odenjung från Göteborg är en annan riksdagskandidat med liknande väktarambitioner.

Läs även: Gudmundson: L ligger som ett skadat djur vid vägkanten

Till skillnad från Nyamko Sabuni har Johan Pehrson – i alla fall så här långt – lyckats hålla tungan rätt i mun i fråga om partiets relation till Sverigedemokraterna. “För Sveriges socialliberala parti är det inte aktuellt att släppa fram en regering med SD i”, försäkrade Pehrson i en stor intervju med Svenska Dagbladet för en tid sedan.

Just nu råder borgfred inom Liberalerna. Det överhängande hotet om att åka ur riksdagen gör det viktigt att hålla sams internt och ge sken av enighet utåt. Men sprickorna finns där. Striden kan mycket väl blossa upp på nytt med nya krav på “röda linjer” om Liberalerna lyckas hänga kvar i riksdagen och rent av få en vågmästarroll.

M, SD, KD och L har de senaste veckorna gått fram med gemensamma budgetförslag om mer pengar till polisen och försvaret, och mer pengar till pensionärerna. Tidigare, på Sabunis tid, har de fyra partierna kommit med gemensamma förslag på områden som rättspolitik och energipolitik, ja till och med migrationspolitik. Det gör det inte direkt lättare att se poängen med Liberalernas linje gentemot SD.

Liberalerna är ett kluvet parti, ett parti med janusansikte som just nu mestadels vänder högra sidan till. Men det är långtifrån säkert att det även gäller efter den 11 september eller att lagt kort ligger en hel mandatperiod. Det kan hända mycket i ett parti under fyra år. Vilket de två gångna, stormiga mandatperioderna visat åtskilliga exempel på.

Hur trevlig ordförande Pehrson än är, har den som vill se en stabil högerregering efter höstens val anledning att våndas oavsett om Pehrson lyckas eller misslyckas med sin mission impossible.

Det enklaste vore att lämna Liberalerna åt sitt öde och låta dem vandra in i den stora glömskan.

Men trillar Liberalerna ur går partiets mandat förlorade och sannolikt även möjligheterna för ett maktskifte, då Centern numera får betraktas som ett stabilt rödgrönt stödparti. Faller Liberalerna ur medan Miljöpartiet klarar sig kvar är det definitivt game over för statsministerkandidaten Ulf Kristersson (M).

Lyckas Pehrson kommer partiets hållning till SD att försvåra regeringsbildningen. Och skulle väl det hindret passeras uppstår den berättigade frågan om L håller distansen, det vill säga mandatperioden, ut.

Inför Liberalerna är det lätt att känna sig kluven – lika kluven som en sann liberal.

Läs även: Dan Korn: Liberalernas dilemma