Avgående Centerledaren Annie Lööfs sista jultal blev ett hårt angrepp på regeringen och de forna allianskollegorna. Om Lööf och Socialdemokraternas Magdalena Andersson jämfört anteckningar inför talet är väl bäst att låta vara osagt, kanske är de numera så retoriskt samkörda att det inte behövs.

Enligt Lööf är Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna bara marionetter satta att genomföra Sverigedemokraternas politik. Och hårdast var tonen mot Liberalerna, som brukligt är från rödgrönt håll:

“Jag undrar hur Liberalerna kan stå bakom detta, hur de rättfärdigar för sig själva att normalisera ett högerpopulistiskt parti, att administrera och genomföra idéer och förslag som liberaler världen över är en kraft emot, hur de kan låta sig styras av sin ideologiska motpol?”

Lööf gick vidare med att anklaga regeringen för att i praktiken ha en rasistisk agenda.

“De väljer en rättspolitik som med knivskarp precision riktar in sig på människor med utländsk bakgrund”.

Sedan följde Lööfs favorit bland käpphästar, den om det liberala alternativet i mitten som Liberalerna istället hade kunnat välja. Om de varit lika anständiga som Centern, vill säga.

“De hade inte behövt sitta i knät på Sverigedemokraterna och skriva under ett reaktionärt avtal”, bannade Centerledaren.

Det alternativ i mitten Lööf har att erbjuda utgörs som bekant av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det krävs nog en Annie Lööf för att se det som fruktbar mylla för liberala reformer.

Massor av skattehöjningar och övergiven arbetslinje är Tidöavtalets realiteter, gisslade Lööf. Som om hennes nyfunna rödgröna kamrater skulle erbjuda motsatsen. Lööf klagade över “kraftigt sänkt bistånd och besparingar på världens allra fattigaste”, på övergivna klimatmål och ökade utsläpp “mitt i en klimatkris”, på uteblivet högkostnadsskydd och elstöd, på “hundratusentals kronor i stöd till miljonärer i stora elslukande villor” – Lööf rör sig sedan länge hemtamt bland vänsterns billigare talepunkter.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf lämnar ett parti i kris bakom sig

Om Lööf kan sägas att hon snabbt blev sitt parti och snart också större än sitt parti. Den lilla opposition som fanns internt mot Lööfs politiska vägval tystnade eller lämnade.

Lööfs allt överskuggande mål i politiken blev att hålla Sverigedemokraterna utanför politiskt inflytande. De politiska sakfrågorna hamnade mer och mer i skymundan. Att hålla “ytterkanterna” – i praktiken den högra – borta från allt politiskt inflytande blev den kulle Annie Lööf valde ut för sitt parti att kämpa och blöda väljare på.

Lööf tillträdde som partiledare 2011. I valet föregående år hade SD fått sitt genombrott: 5,70 procent av väljarstödet, Centern fick 6,56 procent. I höstens val, Lööfs tredje och sista som partiledare, blev Sverigedemokraterna landets näst största parti med 20,54 procent. Centern var det parti som tappade mest jämfört med föregående val, 1,9 procentenheter, och stannade på 6,71 procent. I slaget om landsbygden och dess väljare – partiets traditionella bas – fick Centern till råga på allt se sig slaget av just Sverigedemokraterna.

Efter elva år med Lööf har Centerns politiska huvudmotståndare nästan fyrdubblat sitt väljarstöd. Allt medan C står och stampar på samma fläck opinionsmässigt. I bästa fall. Enligt SCB:s stora partisympatiundersökning så har färden utför fortsatt. I november skulle bara 5,4 procent ha röstat på Centern om det varit val då – i nivå med SD för tolv år sedan. På två månader flydde en av tio Centerväljare till Socialdemokraterna.

Bland Centerns väljare är S sedan länge det självklara alternativet. 43,8 procent av Centerns sympatisörer ser i dag S som näst bästa parti. Endast 25,8 procent har något av de forna allianspartierna som andrahandsval. I så motto har Centerns förflyttning från det borgerliga till det rödgröna blocket fungerat.

Lööf drömde om att bli statsminister eller åtminstone politisk kungamakare. Jimmie Åkesson blev det. Sveriges nya regering hade inte kunnat tillträda utan SD:s stöd. Den kan inte sitta kvar utan SD:s stöd.

Lööf misslyckades skändligen med att hålla SD borta den politiska makten. Vad hon däremot lyckades med var att göra Centern i det närmaste politiskt irrelevant. I dag har partiet inte något som helst politiskt inflytande. Centern är hemlöst – på en gång låst vid det rödgröna blocket men inte en del av det. De sakpolitiska motsättningarna är för stora. De rödgröna behöver Centerns mandat för att kunna ta makten, men skyr det mesta av Centerns politik.

När Centerns extrainsatta partistämma i Helsingborg den 2 februari nästa år utser Lööfs efterträdare, är den avgörande frågan om partiet ska fortsätta sin kringirrande vandring i den politiska öknen eller försöka hitta tillbaka till borgerligheten. I bästa fall kommer Lööfs politiska arv att skingras minst lika snabbt för vinden som Moderaterna förpassade Fredrik Reinfeldts ideologiska kvarlåtenskap till historiens skräphög.

Efter att i jultalet ha gisslat forna allianskollegor försökte Lööf efter bästa förmåga gjuta mod i sina partikamrater. “Det var länge sedan Centerpartiet hade en så viktig uppgift”, försäkrade hon, “vår röst, vår politik, våra värderingar och vår framtidstro, det behövs.”

Väljarna tycks i allt mindre utsträckning dela den uppfattningen.

Läs även: Skogkär: Annie Lööf är inte kapabel att lösa de problem hon skapat