Regeringen säger sig vilja hålla armlängds avstånd till kulturen. Men det är inte minst via kulturen samhället förändrats. Vänstern vet det. Högern måste inse det.
Inför Sveriges ordförandeskap i EU har regeringen satt ihop en spellista med 58 låtar på Spotify kallad Songs from Sweden, tänkt att spegla “variationen och rikedomen i svensk musik”. Här samsas Abba med Johan Helmich Roman, Zara Larsson med Monica Zetterlund, Seinabo Sey med Sven-Bertil Taube. Den sistnämndes fader, Evert Taube, som väl får räknas som en av Sveriges främsta visdiktare under 1900-talet, fick dock inte plats på listan, däremot en av hans mest kända kompositioner, Balladen om briggen Blue Bird av Hull, i Imperiets version.
Kanske låg Taube den äldres av förklarliga skäl något ålderdomliga kvinnosyn, avspeglad i exempelvis visan om den prostituerade Flickan i Havanna, honom i fatet.
En viss ängslig politisk korrekthet kan också anas när artister från landets nationella minoriteter klämts in på listan, även om de måste vara totalt okända för en bredare publik.
Fokuseringen på samtida musik är påtaglig. Här finns ändå något för de flesta – men som det visat sig också något för de flesta att reta sig på, något som saknas eller något som inte borde finnas med.
Och knappt hade spellistan blivit offentlig förrän den fick revideras. Kulturnytt i Sveriges Radio hittade en misstänkt nazistsympatisör på listan, Kurt Atterberg, den ende klassiske kompositören i sällskapet, som snabbt avlägsnades och ersattes med ovan nämnde Johan Helmich Roman.
Sedan visade det sig att Sabaton, ett power metal-band från Falun, 2015 gjort en spelning på den av Ryssland ockuperade Krimhalvön. Konserten var dessutom arrangerad av Nattvargarna, ett mc-gäng som står den ryske diktatorn Vladimir Putin nära.
“Detta är inget som vi vill ska associeras med det svenska ordförandeskapet”, meddelade ordförandeskapets presstjänst. Ut åkte Sabaton.
Problemet när regeringen på detta sätt skapar en spellista och sedan börjar plocka bort artister utifrån deras verkliga eller misstänkta politiska böjelser, är att den därmed också går i god för att de artister som återstår är fina människor med fina åsikter.
Läs även: Per Brinkemo: Yasin Byn rapporterar från ett moraliskt ingenmansland
En grupp som av någon anledning ännu inte avpolleterats – i alla fall inte när detta skrivs – är Ace of Base. Outgrundliga äro emellanåt deplattformeringens vägar. Det är ingen hemlighet att en av gruppens grundare, Ulf Ekberg, i sin ungdom spelade i ett vit makt-band, umgicks i högerextrema kretsar och fördrev tiden med att slå ner folk på stan. Den unge Ekbergs förtjusning i våld återspeglar sig i ett flertal domar och ännu fler åtal för bland annat olaga vapeninnehav.
Och som en fortsättning på det kriminella spåret: En genre som lyser med sin frånvaro på spellistan är gangsterrappen, så länge hyllad och prisbelönt av samtidens kulturradikaler. Dagens Nyheters kulturredaktion kan inte dölja sin besvikelse och förtrytelse över detta underförstådda ställningstagande från regeringen Kristersson:
“De senaste årens största artist, Einár, saknas exempelvis. Så gör för övrigt hela den för samtida svensk musik så inflytelserika gangsterrappen.”
Numera har väl det skenande skjutvapenvåldet – 63 dödsskjutningar i Sverige förra året mot totalt sju i våra nordiska grannländer – dämpat den värsta förtjusningen över gangsterrappen och dess kriminella utövare. Ja, förutom då hos Dagens Nyheter.
Inte ens en enkel spellista, framtagen för att bidra till en positiv bild av Sverige i övriga EU-länder, visar sig vara politiskt okontroversiell. Ett tecken på varför det finns anledning att förhålla sig skeptisk till det numera så populära talet om att politiken ska hålla armlängds avstånd till kulturen. “Kulturpolitiken ska värna kulturlivets oberoende och egenvärde gentemot nyttoändamål. Principen om armslängds [sic] avstånd ska upprätthållas”, heter det i Tidöavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Ska detta tolkas bokstavligt innebär det verkligen ett av de paradigmskiften statsminister Ulf Kristersson (M) gärna talar om.
Vänstern kommer aldrig att ge upp sina ambitioner att styra kulturen och via den förändra samhället, vilket den gjort med stor framgång sedan 1968-rörelsens dagar. Det var då det på senare år så omtalade kulturkriget startades. Högern har ingen anledning att agera annorlunda, ingen anledning att lägga ner de vapen som knappt ens plockats upp.
Alternativet till den nuvarande politiska styrningen är inte ingen styrning alls utan en styrning i en annan, mer konservativ riktning. En bättre riktning.
Läs även: Skogkär: Sveriges Radio får ditt våldskapital att växa
