Oppositionen är som väntat i uppror mot regeringens klimathandlingsplan. Men ropen på åtgärder som minskar klimatutsläppen här och nu har inget med god klimatpolitik men allt med klimathysteri att göra.
Så kom den då till sist, regeringens klimathandlingsplan, allas vår vägvisare till nettonollutsläpp år 2045. För första gången finns det nu, i alla fall enligt regeringen, en tydlig plan för hur detta ska gå till.
Regeringens klimatpolitik utgår enligt statsminister Ulf Kristersson (M) från två principer. Den första är att Sverige ska kunna sänka utsläppen och samtidigt säkra den svenska industrins konkurrenskraft och ett växande välstånd. Den andra principen innebär att omställningen ska ske på ett socialt hållbart sätt, såväl för människors jobb som för deras ekonomi i övrigt. Om klimatpolitiken ska kunna genomföras på ett bra sätt måste den ha en folklig förankring, betonade Kristersson vid torsdagens pressträff.
Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet svarade omgående med att väcka misstroendeförklaring mot miljö- och klimatminister Romina Pourmokhtari (L).
“Miljöpartiet har inte förtroende för en klimatminister som chockhöjer utsläppen”, sade språkröret Daniel Helldén till Aftonbladet.
Det var inte direkt oväntat. Visst, C, MP och V kan få sin misstroendeförklaring, för det krävs bara 35 mandat, de tre partierna har 66. Men för att också kunna fälla Pourmokhtari i en misstroendeomröstning krävs en riksdagsmajoritet. Och den har Pourmokhtari som bekant på sin sida.
Socialdemokraterna verkar för sin del måttligt intresserade av att göra de rödgröna småttingarna sällskap i sandlådan. Även om partiets klimat- och miljöpolitiska talesperson Anna-Caren Sätherberg snabbt dömde ut klimathandlingsplanen som “ännu en servettskiss och ett löftessvek”. Inte direkt oväntat det heller.
Mycket av debatten om den svenska klimatpolitiken har bestått av käbbel om de etappmål som satts upp på vägen mot nettonollutsläpp. Främst har det handlat om målet att minska utsläppen från inrikes transporter med 70 procent till år 2030 – räknat från 2010. Ett mål som vid det här laget sannolikt bara kan nås genom någon form av gudomligt ingripande.
Om inte Sverige når de uppsatta delmålen så kommer de samlade utsläppen fram till slutmålet att bli större än vad de annars skulle ha blivit. Det är detta kritikerna tagit fasta på. Eller snarare hakat upp sig på. Men med tanke på att Sveriges totala utsläpp i dagsläget motsvarar i runda tal 2 promille av världens samlade klimatpåverkande utsläpp, kommer det Helldén med sedvanlig miljöpartistisk känsla för sans och balans kallar “chockhöjning” inte att ha någon som helst betydelse för klimatet. Ropen på åtgärder som minskar utsläppen “här och nu” har inget med en seriös klimatpolitik att göra.
En klimatpolitik vars mål ska nås under en period som spänner över ett par decennier där oförutsägbara omvärldsfaktorer oundvikligen kommer att spela in kan inte vara huggen i sten.Det visade Rysslands invasion av Ukraina med alla dess konsekvenser för energiförsörjningen inom EU. Även det som sker på EU-nivå – mer specifikt klimatlagen Fit for 55, klubbad tidigare i år – måste vägas in när klimathandlingsplanen uppdateras.
Läs även: Skogkär: Klimatmålen är inte givna av Gud
En avgörande skillnad jämfört med föregående klimathandlingsplan, framlagd för fyra år sedan av den tidigare rödgröna regeringen, är den stora vikt som nu läggs vid en utbyggnad av kärnkraft.
Som Romina Pourmokhtari påpekade under pressträffen har det “saknats en förståelse för att en bra klimatpolitik förutsätter en bra energipolitik”. Regeringens utgångspunkt är att produktionen av el måste fördubblas till 2045 om den så kallade gröna omställningen ska vara möjlig. Utan en kraftigt utbyggd, leveranssäker kärnkraft som bas kommer inte detta att vara möjligt. Vindkraft som bara levererar när det blåser eller solkraft som bara ger el när det är vackert väder, är inte en lösning. Det kommer tvärtom att göra elsystemet mer instabilt.
Att bygga ut kärnkraften är rent av “den enskilt viktigaste åtgärden för att vi ska kunna minska våra utsläpp nationellt genom elektrifiering av transporter och industri”, slås det fast i klimathandlingsplanen.
Fast det där är kanske inte riktigt korrekt. Den enskilt viktigaste åtgärden för en fungerande energipolitik – och därmed för möjligheterna att föra en dito klimatpolitik – är redan genomförd. Det skedde i september förra året när de rödgröna röstades bort från makten.
