Ulf Kristerssons (M) första regeringsförklaring blev en balansgång mellan hopp om framtiden och stort allvar inför nutiden. Det var en regeringsförklaring präglad av yttre hot – det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget – och av ett inte mindre påträngande inre hot – den systemhotande grova brottsligheten.

Huvuddragen i hans långa regeringsförklaring – den tog nästan en timme att läsa upp – kändes igen från Tidöavtalet mellan de fyra blågula samarbetspartierna. Det mest troliga är att det kommer att bli värre på en rad områden, betydligt värre, innan det kan bli bättre, lät Kristersson förstå.

Det Kristerssons regering har överst på sin prioriteringslista är den grova kriminaliteten. Här måste staten återta kontrollen, en uppgift så stor att många inte ens tror att den är möjlig att gå i land med, konstaterade Kristersson:

“Kriminaliteten är systemhotande. Det skadar det förtroende och den tillit som det svenska samhället vilar på, och det är ett större hot mot samhällskontraktet än vad någon nu aktiv svensk politiker har upplevt.”

Ingen kan missa allvaret i den lägesbeskrivningen.

En av den nya regeringens viktigaste åtgärder blir att göra en total översyn av den svenska strafflagstiftningen. Fokus ska skifta från omsorg om gärningsmannen till omsorg om gärningsmannens offer och om samhället i stort. Ett särskilt råd med uppgift att samordna alla myndigheter i kampen mot grov organiserad brottslighet ska inrättas på justitiedepartementet.

Kristersson utlovade “danska insatser mot svenska brott” och med det syftade han på dubbla straff för brott i gängkriminella miljöer och på att göra det straffbart att delta i kriminella nätverk. Straffrabatten för myndiga avskaffas, mängdrabatten likaså och reglerna för villkorlig frigivning ses över. Poliserna ska bli fler, polistätheten ska upp till en nivå som minst motsvarar genomsnittet inom EU. Det lär vara nödvändigt i ett land där antalet dödsskjutningar numera är flerdubbelt fler i förhållande till folkmängden än i andra europeiska länder.

Läs även: Skogkär: Kristerssons regering kommer inte att få någonting gratis

Regeringspartierna till höger – Liberalerna under Johan Pehrson får trots allt räknas dit – har numera accepterat det Sverigedemokraterna hela tiden hävdat, att det finns ett samband mellan den grova, organiserade brottsligheten och de senaste decenniernas invandring utan gränser, att av missriktad invandringspolitik följer misslyckad integration. Nu väntar ett paradigmskifte inom migrationspolitiken, lovade Kristersson. Sverige ska uppfylla vad internationella avtal och EU-rätten kräver, inte mer.

Den nya regeringens migrations- och rättspolitik är hård, klagar kritikerna, den är repressiv. De har rätt. Den politik som nu aviseras på dessa områden är hård, den är repressiv. Med svenska mått mätt. Men den är framför allt nödvändig. Och det är de som nu kritiserar de hårdare tagen som gjort dem nödvändiga.

Det är den kravlösa, ogenomtänkta öppna era hjärtan-politik som svenska regeringar utan några som helst konsekvensanalyser fört i decennier, som lett till detta. Denna poltik har skapat parallellsamhällen som Polisen och andra myndigheter tappat kontrollen över.

De rödgröna klagar över växande klassklyftor, över växande barnfattigdom. Men det är den krav- och huvudlösa migrationspolitik de vill fortsätta att föra som lett till dessa klyftor. Det är denna politik som gjort att det i Sverige vuxit fram en invandrad, etniskt definierad underklass.

Kritikerna kan dessvärre också ha rätt när de varnar för att rättssäkerheten hotas. Införandet av ett system med anonyma vittnen och nya redskap för polisen i form av hemliga tvångsmedel som rumsavlyssning och avlyssning av elektronisk kommunikation, är inget att ta lätt på. Men återigen; det är den tidigare politiken som försatt Sverige i dagens krisläge där maffialiknande strukturer infiltrerar kommuner och myndigheter i en sådan utsträckning att de blivit systemhotande.

Med fortsatt rödgrönt styre, med en socialdemokratisk regering i Miljöpartiets och Vänsterpartiets ledband, hade Sveriges färd utför det sluttande planet fortsatt. Om detta råder inga tvivel. Att byta spår i migrations- och rättspolitiken är ett måste.

Så till det mer hoppfulla. Det finns en nyckelmening ungefär halvvägs in i Kristerssons regeringsförklaring. Den lyder:

“Det här är en regering för alla som anstränger sig och vill göra rätt för sig – oavsett om man har invandrat till Sverige eller är född här.”

Det är svårt att tänka sig en bättre utgångspunkt än så för den politik en svensk regering vill föra.

Läs även: Skogkär: Regeringar må komma och gå men invandringen består