Blotta tanken att Sverige skulle kunna dras in i ett krig tycks av många ses som en provokation, nästan något av en personlig förolämpning. Tvåhundra år och lite till av fred sätter sina spår.
Det finns av allt att döma en utbredd uppfattning om att i Sverige, här har vi en oavvislig rätt att leva i fred, frihet och välstånd för all evighet.
Annars är det svårt att förklara hur i grunden självklara påpekanden från regering och överbefälhavare – att de som bor här måste vara beredda att försvara landet, att Sverige kan komma att dras in i krig – kan utlösa sådan förvirring, bestörtning och irritation.
Lika uppenbart är att det råder en utbredd okunskap om vad som gäller i orostider. Till exempel att det finns något som heter totalförsvarsplikt och som innebär att alla mellan 16 och 70 år kan kallas in för att på olika sätt hjälpa till vid krig eller krigsfara. Den där broschyren, Om krisen eller kriget kommer, som skickades ut till alla hushåll 2018, tycks i de allra flesta fall ha förpassats till pappersåtervinningen utan att först ha öppnats. Det gäller särskilt hos den tjattrande klassen; politiker, journalister, kulturpersoner och andra förståsigpåare som inte kan tänka en tanke klart innan de drabbas av en obetvinglig lust att delge omvärlden denna.
Det talades allvarsord på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i helgen.
“Många har sagt det före mig, men låt mig göra det med ämbetets kraft – det kan bli krig i Sverige”, varnade ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M).
Överbefälhavaren Micael Bydén uppmanade alla att förbereda sig mentalt för att även Sverige kan hamna i krig.
“Det är helt enkelt slut på bekvämligheten som vi känner den”, sade Bydén.
Statsminister Ulf Kristersson (M) pekade på de förväntningar som finns på alla svenska medborgare:
”Ytterst handlar det om att med vapen i hand – och med livet som insats – försvara Sverige, våra värderingar och vårt sätt att leva. Medborgarskap är inte en resehandling”.
Detta var mer än tillräckligt för att brand skulle utbryta i proppskåpen lite varstans på den politiska vänsterkanten: Tonläget! Retoriken!
Göran Greider, chefredaktör på socialdemokratiska Dala-Demokraten – vars samhällsanalyser uppenbarligen anses omistliga av Sveriges Television och Sveriges Radio med tanke på hur ofta han medverkar där – kom fram till att Bydén och andra militärer innerst inne längtar efter att få dra ut i krig. För varför skulle de annars ha blivit militärer?
Bris, Barnens rätt i samhället, gick ut med ett pressmeddelande om att det nu är fler barn som kontaktar Bris och berättar om sin oro för krig. Svenska Freds ordförande Kerstin Bergeå kände obehag. Annelie Börjesson, ordförande i Svenska FN-förbundet, klagade över att retoriken “är väldigt hård och allvarsam“.
Den föreställda rätten till ett liv i fred och fritt från oro ska ingen försöka inskränka, allra minst en borgerlig regering.
Läs även: Skogkär: Utan samhörighet ingen försvarsvilja
Och Magdalena Andersson (S) hade inte varit Magdalena Andersson om hon inte tagit tillfället i akt att skapa splittring genom att anklaga regeringen för att skapa splittring. Genom att tala om vad som förväntas av svenska medborgare hade Kristersson pekat ut invandrare som ovilliga att försvara Sverige, ansåg Andersson: “ett unikt splittrande budskap” till och med.
Men lugn. En vacker dag kommer Socialdemokraterna att uppdatera sin samhällsanalys – partiets favoritkliché för tillfället – och kungöra att socialdemokratin alltid haft åsikten att medborgarskap är mer än en resehandling och att partiet hela tiden pekat på att försvarsviljan är lägre bland invandrade.
Andersson är också orolig över att så många människor nu säger att de är oroliga. Regeringen har brustit i sin kommunikation, anser hon:
“Det är ju inte så att kriget står för dörren.”
Eftersom hennes och Socialdemokraternas bedömning av situationen i praktiken inte skiljer sig från regeringens och överbefälhavarens, gör hennes grälsjuka ett märkligt intryck. Här kan det vara på sin plats att påminna den mästerliga kommunikatören Andersson om hennes egen omedelbara reaktion som statsminister när Ryssland inledde sin invasion av Ukraina för snart två år sedan. Då hette det att att Sverige inte skulle ansöka om medlemskap i försvarsalliansen Nato eftersom det skulle riskera att “destabilisera säkerhetsläget”. En formulering som lika gärna kunde ha tagits fram i Kreml.
Väldigt många utgick från att Ryssland aldrig skulle invadera Ukraina. Trots år av hybridkrig i östra Ukraina, trots den illegala annekteringen av Krim, trots hoten från Moskva. Trots uppmarschen utmed den ukrainska gränsen. Väldigt många tycks inte ha tagit lärdom av den missbedömningen.
En del resonerar som så att Ryssland är fullt upptaget i Ukraina och inte har förmåga att angripa Sverige eller något annat land. Det är med största sannolikhet sant för stunden men inte en gång för alla givet. Det är dessvärre inte självklart att Ryssland besegras av Ukraina. Inget säger att Ryssland inte om ett par år kan ha byggt upp sin militära förmåga så att de kan öppna en ny front. Landet ställer nu om till krigsekonomi. Inget säger att den ryske presidenten Vladimir Putin kommer att ge upp sin dröm om att återskapa ett ryskt imperium.
Försvarsbeslut fattas i osäkerhet, utan visshet om utvecklingen och framtiden. Det kan inte gärna vara annorlunda. När det inte längre råder osäkerhet är det i regel för sent att göra något.
Läs även: Skogkär: Ukrainas sak är vår
