Befolkningens försvarsvilja lyfts fram som en avgörande faktor när krigets vindar blåser allt snålare i vårt närområde. Men med en femtedel av invånarna födda i utlandet finns det anledning att fundera över hur stark denna försvarsvilja egentligen är och inte minst hur den kan stärkas.
För ett närmast fredsskadat folk i ett land som vid det här laget inte varit direkt part i ett krig på över 200 år, är det en svår mental omställning som väntar. Att det säkerhetspolitiska läget är det allvarligaste sedan andra världskrigets slut, att ett militärt angrepp på Sverige inte kan uteslutas, har ansvariga politiker försökt inskärpa allt sedan Ryssland invaderade Ukraina för snart två år sedan. Men har detta faktum sjunkit in hos en befolkning som länge invaggats i en känsla av självklar trygghet? Det är högst osäkert. Krig förblir i de flesta svenskars ögon något förfärligt men samtidigt abstrakt som pågår i andra delar av världen.
I veckan var det dags för riksdagens försvarsberedning att än en gång ringa i stora varningsklockan. Ett nytt betänkande, Kraftsamling, om inriktningen på totalförsvaret och utformningen av civilförsvaret, överlämnades till regeringen. Kriget står kanske inte för dörren, men kan mycket väl göra det i en inte alltför avlägsen framtid, lyder slutsatsen. Ingen tid finns att förlora.
“Förberedelserna, beredskapen och förmågan inom hela totalförsvaret, både det militära och det civila försvaret, måste öka skyndsamt”, manar en enhällig beredning bestående av representanter för riksdagens samtliga åtta partier.
I betänkandet återkommer försvarsberedningen gång på gång till den avgörande roll “befolkningens försvarsvilja” har för ett trovärdigt totalförsvar.
I de två senaste SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet är det ungefär 40 procent av de svarande som säger sig i ganska hög eller mycket hög grad vara beredda att bidra till det militära försvaret. En nästan lika stor andel svarar i liten eller mycket liten grad.
I en enkät som redovisas i rapporten Svenskarnas försvarsvilja från Totalförsvarets forskningsinstitut uppger hälften att de är villiga att – med fara för eget liv – delta i en militär roll i Sveriges försvar.
Rapportförfattarna tar det till “en försiktig intäkt att den sammantagna svenska personliga försvarsviljan är tämligen god”.
En fråga som måste ställas i detta sammanhang är hur försvarsviljan påverkas när en växande andel av befolkningen, nu drygt en femtedel, är född utomlands? Varför skulle människor som i många fall en gång flytt sitt eget land stanna för att slåss och riskera sitt liv för Sverige? Långtifrån alla som är svenskar sedan generationer skulle göra det.
I en enkätundersökning som genomfördes av Plikt- och prövningsverket på den årskull som mönstrade förra året, svarade 38 procent av samtliga tillfrågade att de inte kan tänka sig att göra värnplikt. För gruppen med föräldrar födda utanför Norden var andelen 53 procent.
Läs även: Skogkär: Rysslands imperiedrömmar består
Vad är egentligen försvarsvilja, hur uppstår den, hur kan den förklaras? Om detta för de båda statsvetarna Sten Widmalm och Thomas Persson ett intressant resonemang i en nyutgiven rapport om “viljan att försvara vårt land och demokratin”, skriven på uppdrag av Myndigheten för psykologiskt försvar.
Widmalm och Persson pekar bland annat på vikten av tillit. Mellanmänsklig tillit men också tillit till staten och statliga myndigheter. De närmar sig också med påtaglig försiktighet frågan om vad nationalism betyder för en befolknings försvarsvilja. I Sverige har begrepp som nationalism och kärlek till nationen länge varit tabu, något skamligt, synonymt med rasism.
Nationalism, konstaterar Widmalm och Persson, kan vara på ont och gott. Nationalism byggs kring en delad historia som kan bestå av både myt och verklighet, gemensamma upplevelser, framgångar och motgångar, som skapar samhörighet. Ett delat språk och delade traditioner är andra faktorer som bidrar till sammanhållning.
“Ett samhälle som är djupt politiskt splittrat, segregerat efter socioekonomiska skiljelinjer, där delar av befolkningen inte litar på staten, kommer inte att kunna uppbåda en stark försvarsvilja”, understryker de.
Det är onekligen en beskrivning som stämmer obehagligt väl in på Sverige 2023.
Att många som invandrat inte känner någon större samhörighet med Sverige står klart. Det är inte särskilt märkligt. De senaste decenniernas invandrare kommer i många fall från delar av världen där centrala värderingar skiljer sig radikalt från de värderingar som ofta framhålls som grundläggande för det svenska samhället: jämställdhet, jämlikhet, individuell frihet, sekularism.
Återkommande upplopp i så kallade utsatta områden och inte minst de våldsamma korankravallerna i samband med påsken 2021 visar hur utbredd misstron för att inte säga hatet mot det omgivande samhället är bland grupper med utländsk bakgrund.
Bilden av Sverige som ett rasistiskt och inte minst islamfientligt land har kolporterats i decennier av svenska aktörer, många gånger inom akademin och politiken, ofta med utländsk uppbackning.
En islamistisk rörelse med målet att skapa ett parallellsamhälle där islamiska värderingar och religiösa regler styr livet, ett “muslimskt civilsamhälle”, har de senaste decennierna etablerat sig i Sverige. Till stor del finansierad med skattemedel.
Den våg av antisemitism kombinerad med stöd för terrorgruppen Hamas som svept över Sverige de senaste månaderna, riktad mot Sveriges judiska minoritet, vittnar också om de djupa konflikter som växt fram i invandringens spår.
Svenska politiker har under decennier utgått från att invandrare snabbt kommer att ta till sig både det svenska språket och svenska värderingar – åtminstone de mest centrala. Och om invandrarna inte skulle göra det så spelar det inte någon roll, så länge de jobbar och betalar skatt.
Det har visat sig vara en monumental felbedömning med konsekvenser på område efter område. Att det får återverkningar även på försvarsviljan kan tas för givet.
