Ju närmare valdagen kommer desto tydligare blir splittringen bland de rödgröna. Det handlar om mer än en hetsig valspurt, det handlar om djupgående ideologiska sprickor i det som ska föreställa Magdalena Anderssons (S) regeringsunderlag.
Det är nästan så man tycker synd om Magdalena Andersson (S). Men mest synd lär det bli om Sverige ifall Andersson blir den som ska bilda regering efter valet den 11 september.
Det ena partiet i Anderssons grönröda kvartett, Vänsterpartiet, har egentligen bara ett absolut krav. Att få sitta med i regeringen. Det andra partiet, Centerpartiet, har hur många krav som helst – men ett av de viktigare är att Vänsterpartiet inte ska få sitta med i regeringen.
Det tredje partiet, Miljöpartiet, är även det Centerpartiets motpol i ekonomiska frågor. Men viktigast för MP är att få ministerposter där deras gröna klimatkhmerer kan obstruera och ta Sverige mot år Noll som i Nollutsläpp, och på vägen mot det hägrande klimatneutrala gröna paradiset driva energipriser i höjden, företag i konkurs och vanliga människor till förtvivlan när elräkningar och drivmedelspriser slår hushållsekonomin i spillror.
Men ingen revolution, inte heller en grön sådan, utan uppoffringar – av folket.
En av få frågor dessa tre partier ser ut att kunna enas om utan större svårigheter, är att hålla Sveriges gränser öppna för fortsatt folkvandring från fallerande stater i Afrika, Mellanöstern och Asien. Något samband mellan invandring och utanförskap ser de inte. Lycka till med att bryta segregationen, statsminister Andersson.
Läs även: Skogkär: Att köpa grisarna i Magdalena Anderssons (S) säck
När valrörelsen nu går mot sitt oundvikliga crescendo och partiledardebatter och utfrågningar avlöser varandra blir det allt mer uppenbart hur splittrade de rödgröna partierna är.
I Ekots avslutande partiledarutfrågning var det på torsdagen dags för Nooshi Dadgostar (V). För Vänsterpartiet är ministerposter ett krav för att rösta för Magdalena Andersson som statsminister. Och allra helst vill Dadgostar ha en fyrpartiregering – S, V, MP och C.
“Det måste vara så att Vänsterpartiet sitter i en regering och det vi önskar är en majoritetsregering för att vi ska kunna få igenom den ekonomiska politiken. För det är så viktigt nu i en situation där räntorna skenar, där elpriserna skenar, att vi har en stabil majoritetsregering och kan genomföra politiken”, betonade Dadgostar.
Det är svårt att säga emot. Sverige behöver en stabil regering som vilar på en majoritet i riksdagen och där partierna i stort är överens om färdriktningen. Sverige behöver inte ännu en mandatperiod med en handfallen regering som gång på gång får se sina förslag falla i riksdagen, som gång på gång tvingas styra med oppositionens budget. Sverige behöver inte ytterligare fyra år med en regering som bara hålls uppe av skräcken för att förlora makten. Sverige behöver med andra ord inte en rödgrön regering. Spåren efter de gångna fyra åren, där Centern och Liberalerna med högst varierande framgång försökt tvinga Socialdemokraterna att föra högerpolitik, förskräcker.
Men utsikterna för att få på plats det stabila styre Dadgostar och andra efterlyser, är inte goda. I alla fall inte i rödgrön skepnad. Förutsatt att de rödgröna faktiskt vinner kommer Magdalena Andersson att efter valet sitta där med regeringsunderlaget från helvetet. Fyra partier där åtminstone två av dem är som hund och katt, där den ena partiledaren, den självutnämnda samarbetsdrottningen Annie Lööf (C), vägrar att sitta i samma rum som den andra, Dadgostar.
Och fortsatt på tal om Vänsterpartiet: En av de viktigaste uppgifterna för regeringen den kommande mandatperioden är att slutgiltigt lotsa in Sverige i Nato. Kan Andersson verkligen låta Dadgostar och hennes kamrater ta plats i regeringen, ett parti som inte släppt sitt fanatiska Natomotstånd; ett parti med namnkunniga riksdagsledamöter som har det usla omdömet att vifta med den kurdiska terroristorganisationen PKK:s flagga i ett läge där Turkiet vägrar släppa in Sverige i Nato?
Enligt Novus senaste mätning för SVT står det som väntat och väger mellan de två sidorna i svensk politik. Men Ulf Kristerssons blågula block får tillsammans med Liberalerna 177 mandat och en knapp majoritet. Med 5,8 procent ser Liberalerna ut att ha god marginal till riksdagsspärren, medan hoppet ännu lever om att Miljöpartiet, 4,5 procent, ska trilla ut. Hur det än går kommer riksdagens högermajoritet – dit nyliberalerna i Centern trots allt får räknas – att bestå.
Anderssons företrädare på statsministerposten, Stefan Löfven, kallade på fullt allvar sin koalition mellan S och MP för samarbetsregeringen. Andersson lär bli stående med en sammanbrottsregering på händerna.
Ser Andersson trött och sliten ut? Det beror nog mindre på valrörelsen än på vad som väntar efter valet vid en seger. Är väljarna kloka besparar de Magdalena Andersson denna prövning.
