Det var väl förre moderatledaren Carl Bildt som en gång i tiden började tala om den svenska kronan som en skvalpvaluta. Den guppar upp, den guppar ner, som drivved i strandkanten. Men frågan är om skvalpvaluta är en rättvisande benämning på något vars flytkraft snarare påminner om en stens.

Och åtminstone på kort sikt ser experterna ingen räddning. Det finns ingen livboj att kasta ut.

Ekonomiprofessorn John Hassler bedömer att omvärldens förväntningar är den främsta förklaringen till att kronan sakta dalar mot botten.

“Jag är hyfsat säker att det finns en oro för att svensk ekonomi ska krascha på grund av de höga räntorna”, säger Hassler till nyhetsbyrån TT.

Själv betraktar Hassler sådana farhågor som helt obefogade. Svensk ekonomi är robust och har klarat det senaste årets räntehöjningar väl, anser han.

Storbanken Nordeas chefsekonom Annika Winsth menar att det är för mycket doom and gloom i den svenska debatten. Det är snarare omvärldens bild av den svenska ekonomin – felaktig och orimligt negativ – som är problemet. Och detta är till stor del självförvållat, enligt Winsth.

“Vi är ett av få länder som pratar ner sig självt.”

För tio år sedan, den 26 augusti 2013, kostade en dollar 6,50 kronor, en euro 8,69 och en dansk krona 1,16. I tisdags kostade en dollar 10,90 kronor, en euro 11,91 och en dansk krona 1,59.

Det stilla skvalpet från kronan har hörts under regeringar av skilda kulörer. Men under de åtta åren med rödgrönt styre – och med nuvarande oppositionsledaren Magdalena Andersson (S) som finansminister – har den svenska valutan verkligen dalat mot botten.

Det är dyrtider i Sverige och ännu dyrare blir det för den svensk som vågar sig utanför rikets gränser. För danskar, tyskar och finländare är Sverige däremot som en enda stor lågprismarknad, nationen Ullared.

Föga förvånande har eurodebatten blossat upp på nytt. Opinionen kan vara på väg att svänga. I den senaste Eurobarometern svarade 54 procent av de svenska deltagarna att de är för att införa euron, 43 svarade nej. I princip omvända siffror jämfört med folkomröstningen om euron 2003.

Egentligen är detta, krona eller euro, en ickefråga. Även om ingen tidpunkt fastslagits så har Sverige förbundit sig att införa euro. Frågan är om det finns en poäng med att dra ut på tiden. Är det bara att förlänga pinan eller finns det fördelar?

Inför Sverige euro försvinner den nationella kontrollen över penningpolitiken. Den europeiska centralbanken, inte Riksbanken, kommer att bestämma räntan, som inte nödvändigtvis blir den mest optimala ur ett svenskt perspektiv. Egen valuta innebär egen makt. Åtminstone teoretiskt.

Å ena sidan visar de senaste årens svenska erfarenheter att det inte är så enkelt att hantera en egen liten valuta. Å andra sidan behöver en liten valuta inte skvalpa, än mindre sjunka som en sten, vilket det danska exemplet visar.

Sveriges penningpolitiska mål är att upprätthålla varaktigt låg och stabil inflation. Länge kämpade Riksbanken för att få upp inflationen. Det gick sådär. Nu kämpar Riksbanken för att få ner inflationen. Det går också sådär.

Läs även: Hjort: Det är mörkt för svensk ekonomi

Ekonomerna talar om Sverigebilden, att det är den som får förtroendet för den svenska ekonomin och därmed för den svenska valutan att vackla.

Ändå är de svenska statsfinanserna starka, statsskulden låg och trots skenande inflation blev det en lugn lönerörelse där facken accepterade att det inte gick att på ett bräde kompensera medlemmarna för deras påtagligt minskade köpkraft. Så varför är då omvärldens förväntningar så låga?

Kanske för att Sverige framstår som ett alltmer dysfunktionellt och konfliktfyllt samhälle. Kanske för att farhågorna växer om att det kommer att bli betydligt värre innan det kan bli bättre.

Sverige är ett misslyckat mångkulturexperiment, med framväxande parallellsamhällen, där etniska och religiösa konflikter bubblar under ytan och när som helst kan bryta ut i våldsamma upplopp. Grov organiserad brottslighet äter sig sakta in i samhällskroppen. Gängkrig, med skjutningar och sprängdåd på närmast daglig basis, rasar.

Miljarder öses ut i bistånd för att upprätthålla bilden av den humanitära stormakten samtidigt som landets infrastruktur förfaller. Enligt en beräkning skulle uppemot 4 000 miljarder kronor behöva investeras i järnvägar, el- och vattensystem.

Drygt 1,6 miljoner nya invånare sedan millennieskiftet, merparten en följd av invandring, har lett till underdimensionerat rättsväsende, sjukvårds- och utbildningssystem.

Ett välfungerande energisystem har destabiliserats när rödgröna politiker tvingat fram en förtida avveckling av kärnkraft. Samtidigt vävs drömmar om en grön industriell revolution som skulle kräva enorma mängder icke-existerande el.

Lägg till detta att motsättningarna mellan anhängarna till de olika politiska blocken, det blågula respektive det rödgröna, börjar framstå som lika oförsonliga som fiendskapen inom den eritreanska diasporan i Sverige.

Ja eller nej till euron är till syvende och sist en fråga om förtroende. En fråga om förtroendet för en omdömeslös politisk klass som fört Sverige till den punkt där landet befinner sig i dag.

Att lämna över det penningpolitiska rodret till byråkrater i Bryssel och Frankfurt am Main – säte för den europeiska centralbanken – kan i det ljuset framstå som det minst frånstötande av två inte särskilt attraktiva alternativ.

Läs även: Hjort: Kronfallet visar Sveriges fall