Enligt Polisens nya lägesbild har Sverige i dag 65 utsatta områden. Av dessa klassas 19 som särskilt utsatta. Enligt motsvarande lägesbild för två år sedan fanns det då 59 utsatta områden, varav 17 klassades som särskilt utsatta. Ändå bedömer Polisen att utvecklingen går åt rätt håll. Exempelvis har den öppna narkotikaförsäljningen minskat liksom de direkta angreppen på polisen. “Vi ser en svagt positiv utveckling”, kommenterade Charlotta Höglund vid Noa, Polisens nationella operativa avdelning.

Ja, i en viss vinkel och om man kisar med ögonen så ser det kanske ut som om situationen förbättrats.

På papperet har antalet utsatta och särskilt utsatta områden ökat sedan 2023. Enligt Polisen beror dock detta uteslutande på en förändrad områdesindelning. Sju större områden har delats upp i flera mindre.

Att Polisen väljer att se utvecklingen i ett positivt ljus är inte ägnat att förvåna. Om Polisen medgav att ingenting hänt vore det att erkänna att myndigheten misslyckats, och sådan ärlighet kanske inte kan förväntas. Men givet att detta är grannlaga bedömningar av en komplex verklighet så är den rimligaste tolkningen att inte mycket har hänt. Det har på det hela taget inte blivit värre, men heller inte bättre. Eller som Polisen trots allt medger i rapportens sammanfattning: utvecklingen “uppvisar en relativt hög grad av stabilitet”.

Detta är det verkligt bekymmersamma; inte mycket händer, ingen påtaglig förbättring syns. Ett och annat område räknas inte längre som utsatt, men nya tillkommer. Ett och annat område som tidigare bedömdes som särskilt utsatt, är nu “bara” utsatt. Samtidigt gör något annat område resan åt andra hållet, åt fel håll.

Det går inte att urskilja någon tydlig trend i rätt riktning. Tvärtom. När Polisen 2014 tog fram den första lägesbilden, klassades 55 områden som utsatta eller särskilt utsatta. Tio färre än i dag.

Så ser läget ut, trots alla skärpta straff, trots alla nya verktyg polisen begåvats med, trots tusentals fler polisanställda de senaste åren. Trots att detta är en fråga som stått högt upp på den politiska dagordningen under lika lång tid.

Det skvallrar om hur oerhört svårt det är att bryta ner dessa dysfunktionella och kriminella samhällsstrukturer när de väl tillåtits växa fram och etablera sig. Och här faller skuggan inte över den nuvarande regeringen utan över de tidigare. Över alliansregeringarna ledda av Fredrik “Öppna era hjärtan” Reinfeldt (M) 2006–2014 och därefter åtta förlorade år av socialdemokratiskt regeringsinnehav, med Morgan “Stolt över det jag har gjort” Johansson (S) som justitieminister.

Läs även: Skogkär: Gängen kommer aldrig att knäckas

Med stor sannolikhet var detta inte riktigt vad regeringen hade hoppats på. Att få bukt med gängen och den grova kriminaliteten har varit och är en av Tidöpartiernas viktigaste frågor.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) tar fasta på Polisens bedömning att utvecklingen går åt rätt håll.

“Man måste sätta in det i ett bredare sammanhang. På totalen har till exempel skjutningarna på en treårsperiod halverats”, säger Strömmer till nyhetsbyrån TT.

Det finns enligt Polisen starka samband mellan utsatta områden och den grova våldsbrottsligheten. Av samtliga skjutningar åren 2022–2024 kan cirka 60 procent kopplas till utsatta områden.

Det finns skäl att påminna om hur ett särskilt utsatt område definieras:

Läget i ett särskilt utsatt område är akut. Dessa områden kännetecknas av en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen. Det kan förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare i området. Situationen innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag på platsen. Utvecklingen har ofta skett genom en normaliseringsprocess vilket medfört att varken polisen eller de boende reflekterar över tillståndet i området. Ett särskilt utsatt område präglas även i viss mån av parallella samhällsstrukturer, extremism – som systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande vilket begränsar människors fri- och rättigheter. Boende i området reser till konfliktområden för att delta i strid. Det finns en hög koncentration av kriminella.

Enligt lägesbilden finns det alltså för närvarande 19 sådana områden i landet. Under dessa omständigheter lever sammanlagt cirka 200 000 personer.

Malmö är en av de städer som har kvar samtliga särskilt utsatta områden. Ändå visar Polisens lokala trygghetsmätning att Malmöborna aldrig känt sig tryggare. I alla fall inte sedan den första trygghetsmätningen gjordes 1998.

Det kan framstå som en paradox att tryggheten ökar under samma period som de utsatta områdena växer fram och etablerar sig. Men upplevd trygghet är subjektiv. Och människan har en ansenlig anspassningsförmåga. På gott och ont. Skottlossningar och bombdåd har blivit en del av svensk vardag. Något närmast rutinmässigt. Inget som någon jagar upp sig över, såvida det inte sker nästgårds. Livet går sin gilla gång. Numera krävs det speciella omständigheter, som att en 13-åring skjuter och skadar sex personer på öppen gata, för att de verkligt stora rubrikerna ska plockas fram, för att chocka.

Som den svårmodige gamle progghjälten Kjell Höglund sjunger: Man vänjer sig.

Läs även: Skogkär: Det svenska gängundret