Här följer en snabb och översiktlig summering av Magdalena Anderssons (S) inledande anförande under onsdagens partiledardebatt i riksdagen:

Jomshof, Jomshof, Jomshof. Sverigedemokraterna, Sverigedemokraterna, Sverigedemokraterna. Jomshof, Söder, Jomshof.

Det var som att lyssna på någon med Tourettes syndrom, ett tillstånd som yttrar sig i tvångsmässigt upprepade rörelser, ljud eller ord, i det här fallet “Jomshof”.

Allt som är fel i dag, alla problem landet står inför, försöker Andersson härleda till det faktum att Sverige styrs av en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna.

Konsekvensen är enligt Andersson att en förvrängd bild av Sverige sprids över hela världen, bilden av ett land som är “intolerant och hatiskt”. Det påverkar Sveriges Natoansökan, det påverkar industriexporten och hotar därmed svenska jobb, det hotar svenska folkets säkerhet, det hotar i princip allt, enligt S-ledaren.

Inget som är fel med Sverige i dag, inga problem som landet står inför, kan däremot härledas till de åtta år då Socialdemokraterna och Miljöpartiet styrde riket, åtta år då Andersson själv var först finansminister och mot slutet statsminister.

“Vi har under lång tid varnat för farorna med att ge SD politisk makt”, mässade Andersson.

Jo tack. I ett par års tid nu har det socialdemokratiska huvudbudskapet bestått av en monoman variation på ett och samma tema: Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti och ett akut säkerhetshot.

Den visan började Socialdemokraterna veva så fort de insåg att åtminstone delar av borgerligheten kunde tänka sig att inleda ett ordnat samarbete med Sverigedemokraterna.

Den verkliga faran i Socialdemokraternas ögon var dock att en sådan allians skulle kunna samla så stort väljarstöd och så många riksdagsmandat att Socialdemokraternas väg till maktens köttgrytor skulle vara spärrad för överskådlig tid.

Och något mer skrämmande scenario finns inte för en socialdemokratisk ordförande, ledare för ett parti som utöver att ta makten bara har en ytterligare idé – att behålla makten.

Säga vad man vill om Sverigedemokraterna, men partiet har från sitt inträde i riksdagen 2010 och fram till Tidöavtalet inte haft något inflytande över den regeringspolitik som förts. Det har däremot Andersson och Socialdemokraterna som suttit i regeringsställning under mer än halva den tiden.

Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna är trötta på alla lögner utom sina egna

Det har nu gått två veckor sedan Socialdemokraterna och de övriga rödgröna partierna misslyckades i sitt försök att mot all riksdagspraxis peta Richard Jomshof som ordförande i justitieutskottet.

Ändå fortsatte Magdalena Andersson under partiledardebatten att kräva att Ulf Kristersson ska avsätta Jomshof.

Ett år har gått sedan valet. Elva månader har gått sedan regeringen Kristersson tillträdde med Tidöavtalet som grund. Ändå fortsätter Magdalena Andersson uppmana Ulf Kristersson att bryta med SD och söka “bredare” samarbete i riksdagen.

– Vi är många i den här kammaren som tycker att det vore bra om Ulf Kristersson pratade med oss istället för att luta sig mot de krafter och personer han själv menar förvärrar krisen, förklarade Andersson med hänsyftning till Sverigedemokraterna och Jomshof.

Men varför skulle han? Kristersson har de mandat han behöver.

I åtta år tvingades Socialdemokraterna regera utan egen majoritet och förlita sig på Decemberöverenskommelser och Januariavtal för att klamra sig fast vid makten. Nu måste Andersson sitta på åskådarläktaren och följa hur Ulf Kristersson styr landet med en regering som faktiskt vilar på en riksdagsmajoritet. Det inträffade senast under alliansens första mandatperiod 2006–2010.

Klart att det kan kännas bittert. Men det är hög tid för Socialdemokraterna att acceptera att verkligheten ser ut som den gör. Kanske rent av utveckla den egna politiken. Det skulle göra den politiska debatten gott.

Läs även: Skogkär: Magdalena Andersson är inte rädd för att smutsa ner sig