Av landets tre storstadsområden är det i Malmö det tar i särklass längst tid för flyktingar och deras anhöriga att etablera sig på arbetsmarknaden, enligt en ny rapport. Men någon förklaring kan rapportens författare inte erbjuda.
Den som körde över kommungränsen från Malmö till Vellinge möttes för några år sedan av en skylt med följande slogan: “Här är friheten större.” Ett inte särskilt subtilt nålstick från den välmående och stabilt blå lilla grannen i söder till det lika stabilt politiskt röda Malmö. En motsvarande, fast sanningsenlig slogan för Malmö skulle kunna lyda: “Här är segregationen större”. Eller kanske “Här är arbetslösheten högre”. Men det är som var och en förstår inte något en kommun vill skylta med. Och den socialdemokratiska kommunledningen i Malmö är väldigt mån om att putsa på Bilden av staden. Så till den grad att Bilden av staden ofta framstår som viktigare i S-politikernas ögon än staden sådan den är, det verkliga Malmö.
Malmö är något av ett försökslaboratorium för det nya mångkulturella Sverige. Var tredje Malmöbo är utrikesfödd. Befolkningen består av drygt 180 olika nationaliteter. Om omfattande invandring från världens alla hörn och kulturer är det som mer än något annat bidrar till tillväxt och välstånd borde Malmö vara en förebild för hela landet, ett kommunekonomiskt och statsfinansiellt ymnighetshorn. Så är det nu inte. Utan den ständigt pågående ekonomiska transfusionen bestående av miljarder ur det kommunala utjämningssystemet hade rikets tredje stad saknat en fjärdedel av sina årliga intäkter.
Malmö är även ett skyltfönster för Socialdemokraterna, som sedan demokratins genombrott i Sverige styrt och ställt i staden med endast några få, kortare avbrott för borgerliga majoriteter. Efter 28 år av oavbrutet S-styre säkrade Socialdemokraterna i valet i september makten i Malmö under ytterligare en mandatperiod, nu i koalition med Miljöpartiet och Liberalerna.
Malmö är slutligen en gåta. Det är den svenska storstadsregion där det tar överlägset längst tid för flyktingar och flyktinganhöriga att etablera sig på arbetsmarknaden. Varför det är så? Ja, säg det. I alla fall har Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, inte lyckats hitta något tydligt svar.
Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik
I den nya rapporten Flyktingar och flyktinganhörigas etablering på arbetsmarknaden i Stockholm, Göteborg och Malmö har Mattias Engdahl och kollegan Linus Liljeberg vid IFAU följt de flyktingar och flyktinganhöriga som kom till Sverige i vuxen ålder åren 2000–2017 och sedan bosatte sig i någon av landets tre största lokala arbetsmarknadsområden – Stockholm, Göteborg och Malmö. Och Malmö sticker ut. Men inte i positiv bemärkelse.
I Stockholm har 47 procent av flyktingar och flyktinganhöriga efter tio år i Sverige nått en inkomstnivå som gör att de kan sägas ha en “relativt stark ställning på arbetsmarknaden” – rapportens formulering. I Göteborg har 41 procent nått dit efter tio år. I Malmö är det bara 33 procent som kommit så långt efter ett decennium. Det skiljer alltså 14 procentenheter mellan Stockholm och Malmö, 8 procentenheter mellan Göteborg och Malmö.
“Gapet är stort. Vi är lite förbryllade”, säger Mattias Engdahl, nationalekonom och utredare vid IFAU, och en av rapportförfattarna till Dagens Samhälle.
För att anses ha en “relativt stark ställning på arbetsmarknaden” krävs en årsinkomst på ungefär 200 000 kronor år 2019. Det motsvarar knappt 16 700 kronor i månaden. Inte en påfallande hög tröskel. Inget någon försörjer en familj på.
Det går allt snabbare för invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden, har det hävdats från socialdemokratiskt håll de senaste åren. Sådana påståenden finner klent stöd i rapporten. Linus Liljeberg, IFAU, sträcker sig så långt som att etableringen går “något snabbare” för dem som anlände efter 2010 än för tidigare flyktinginvandrare.
En flyktinginvandring på nivåer som var extrema i jämförelse med så gott som alla andra länder i EU skulle rädda Sverige undan en hotande arbetskraftsbrist – detta och mycket annat lika tvivelaktigt hävdades i det längsta i den allmänna debatten.
Rapporten från IFAU kan läggas till en vid det här laget ansenlig samling av studier som visar att detta varit rent önsketänkande och att de senaste decenniernas invandring inneburit och innebär en omfattande ekonomisk belastning på det svenska folkhushållet.
Läs även: Skogkär: Blå dunster om integration från en röd minister
