Bröd och skådespel var enligt härskarna i det gamla Rom vad som behövdes för att hålla undersåtarna nöjda och glada. I Malmö satsar de styrande på bidrag, rosa enhörningar, talande papperskorgar och ljudet av staden.
På Davidshallsbron i centrala Malmö står numera två talande papperskorgar som med sensuell röst tackar för skräpet:
“Aaaa, det där var gaalet skönt”, kan det låta när någon förbipasserande slänger i ett glasspapper. Eller: “Åhhh, precis där ja.”
Avsikten med dessa lätt ekivoka budskap, förklarar för Sydsvenskan Marie Persson, sektionschef på stadens fastighets- och gatukontor, är att “få fler att snacka om det snuskigaste som finns: nedskräpning”.
Risken är kanske att budskapets form får de flesta att missa dess innehåll. Men åtminstone lär det få fler att tala om Malmö. Och det är onekligen ett spännande ämne.
Det är lite lekstuga över denna stad. Experimentverkstad. Inför World Pride förra sommaren införskaffades en staty i form av en rosa enhörning. Kostnad: nästan 900 000 kronor. Häromåret fick kommunikationsbyrån Gullers grupp i uppdrag att fånga stadens ljudidentitet, ljudet av Malmö. Det tog ett år och kostade nästan en halv miljon. Men Malmös kommunikationsdirektör Anders Mellberg var i alla fall väldigt stolt. Med ljudidentitetens hjälp skulle stadens kommunikation förbättras. Att få kika in i de hjärnor som stormade fram denna idé skulle förmodligen vara en omtumlande upplevelse.
För de flesta Malmöbor framstår det nog som högst oklart vad som gör denna dryga minuten långa ljudslinga specifikt malmöitisk. Mest låter det som något slags dussin-technolåt.
Det verkliga ljudet av Malmö är snarare ljudet av brinnande sedlar. Eller av pengar som spolas ner i toaletten. Och i det sammanhanget är kostnaderna för en rosa enhörning, en technosnutt eller en papperskorg som pratar snusk växelpengar och knappt ens det.
I veckan kunde Sydsvenskan även delge allmänheten den glada nyheten att Malmö i år väntas få 1,3 miljarder kronor över när räkningarna är betalda. Realisationsvinster från försäljning av mark, ökade skatteintäkter och ökade statsbidrag förklarar detta oväntade klirr i kassan.
Nu ska ingen förledas tro att Malmö plötsligt blivit en vinstmaskin. Staden förblir ett ekonomiskt svart hål. Förra året fick Malmö 6,2 miljarder kronor som huvudsakligen kommer från staten, via det kommunala utjämningssystemet. Det är mest i landet och motsvarar 17 900 kronor per invånare eller en fjärdedel av kommunens totala intäkter.
Ett svart hål. Ändå ser det så bra ut på ytan – om utsiktsplatsen är den rätta.
Läs även: Åberg: Bilderna av Malmö är bilderna av Sverige
Med undantag för två korta perioder – 1995–1998 och 1991–1994 – har Socialdemokraterna styrt Malmö ända sedan Sverige fick allmän rösträtt. Malmö är ett socialdemokratiskt skyltfönster.
Och ett skyltfönster smyckas med det bästa butiksföreståndaren kan uppbringa. Ett universitet. En bro till Köpenhamn. En vriden skyskrapa. Ett konserthus, Malmö Live, som kostat skattebetalarna nästan 1,3 miljarder kronor. Tjusiga bostadsområden vid havet. Innovativa it-företag.
Men bakom skyltningen, i skuggor och vrår, möter en annan verklighet.
Kommunstyrelsens vice ordförande Roko Kursar (L) – Malmö styrs av en koalition S och L – vill framhålla att bidragsberoendet minskat, att färre hushåll får försörjningsstöd. Även om Malmö kommuns eget behov av försörjningsstöd tycks konstant.
Och att bidragsberoendet i alla fall för tillfället är lägre i Malmö beror till stor del på att 1 700 arbetslösa sysselsatts genom kommunala arbetsmarknadsanställningar. De har inte blivit självförsörjande, men de försörjs för en tid via en annan offentlig kassa än tidigare.
För snart tio år sedan lade Kommissionen för ett socialt hållbart Malmö fram sin slutrapport. Så mycket hållbarare har Malmö inte blivit under åren som gått. Klyftorna och segregationen består.
Valåret 2018 låg arbetslösheten i Malmö på 13,9 procent, förra året på 14,4. De senaste åren har den konstant legat på närmare det dubbla av riksgenomsnittet.
Andelen bidragsförsörjda uppgick 2014 till 19,3 procent, 2018 till 18,2 procent och förra året till 18,7 procent. Malmö har stadigt legat 4–5 procentenheter över riksgenomsnittet.
Enligt den logik som styrt svensk politik i decennier och som säger att invandring är räddningen för ekonomin, borde det inte vara så. En tredjedel av befolkningen är född i utlandet. Drygt hälften har utländsk bakgrund. Här bor människor från 183 länder. En mångfald som har få motsvarigheter i Sverige.
Men väljarna, i alla fall tillräckligt många, är nöjda med utvecklingen. Enligt en lokal opinionsundersökning spås Socialdemokraterna öka sitt stöd från 31,1 procent förra valet till 34,8.
Kanske ligger förklaringen i demografin. Enligt SCB:s partisympatiundersökning skulle 45,6 procent av väljarna med utländsk bakgrund rösta på Socialdemokraterna om det var val i dag, mot 24,4 procent av väljarna med svensk bakgrund.
Invandringen har inte gett vare sig Malmö eller Sverige någon “superekonomi”, som näringsminister Karl-Petter Thorvaldsson (S) en gång drömde om, men den har åtminstone gett hans parti många väljare.
Och för en socialdemokrat är det kanske viktigast.
Läs även: Skogkär: Utan bidragstagare förlorar Socialdemokraterna makten
