Spioneridomen mot bröderna Kia väcker frågor om hur svenska myndigheter och företag hanterar risken att anställda i nyckelpositioner, med rötter i utlandet, saknar lojalitet mot Sverige.
I tio års tid sålde de båda bröderna Peyman och Payam Kia med ursprung i Iran svenska försvarshemligheter till den ryska militära underrättelsetjänsten GRU. Peyman stal hemligheterna, Payam överlämnade stöldgodset till GRU. På torsdagen dömdes de båda för grovt spioneri till livstids fängelse respektive fängelse i nio år och tio månader.
Enligt chefsrådman Måns Wigén vid Stockholms tingsrätt var brödernas syfte enbart att tjäna pengar. Men även om det nu är så att det inte funnits några ideologiska motiv, väcker spionskandalen ändå frågor om hur svenska myndigheter och företag hanterar risken att anställda i nyckelpositioner, med rötter i utlandet, saknar lojalitet mot Sverige.
Även den som är född i Sverige av svenska föräldrar kan gå främmande makts ärenden. Det har tidigare storspioner visat, som Stig Wennerström och Stig Bergling. Men band till andra länder är en faktor som allt oftare behöver tas med i beräkningen när personkontroller görs. Numera har omkring en tredjedel av befolkningen i arbetsför ålder utländsk bakgrund. Uppgiften att sålla bort eventuella säkerhetshot har blivit mer komplex.
Bröderna Kia kom till Sverige från Iran som barn. De blev svenska medborgare och den äldre brodern Peyman gjorde så småningom karriär inom såväl Försvarsmakten som den militära underrättelsetjänsten Must och Säpo.
Det finns sedan lång tid uttalade förväntningar, för att inte säga krav, på att personalen i alla organisationer och verksamheter, offentliga såväl som privata, ska “spegla befolkningens sammansättning”.
Frågan om denna jakt på mångfald spelat någon roll för den äldre broderns snabba karriär lär väl aldrig få något svar, inte heller om det på något sätt påverkat bedömningen i samband med alla de säkerhetskontroller han rimligen genomgått. Helt otänkbart är det inte. Att ifrågasätta någon med hänvisning till dennes utländska bakgrund är oavsett sammanhang känsligt och riskerar att mötas med anklagelser om rasism och anmälningar för diskriminering.
Enligt Säkerhetspolisen, Säpo, står Sverige under angrepp från främmande makt på ett sätt som innebär att “grundläggande fri-och rättigheter undermineras, att jobb och kunskap försvinner från Sverige, att vårt politiska beslutsfattande riskerar att påverkas och att vår territoriella suveränitet utmanas”. Och de stater som utgör de största säkerhetshoten och hoten mot svensk suveränitet är inte oväntat Kina, Ryssland och bröderna Peymans födelseland Iran.
Att totalitära regimer på olika sätt försöker kontrollera sina medborgare i utlandet är snarare regel än undantag. Kina är det tydligaste exemplet. Kineser i utlandet förväntas vara lojala mot det allsmäktiga kommunistpartiet. Nyligen kom det fram att kinesiska doktorander och gästforskare i Sverige tvingas skriva under avtal om att tjäna regimens intressen. Det finns också uppgifter om att Kina har inofficiella poliskontor i ett 30-tal länder. Syftet är att hålla koll på kinesiska medborgare i utlandet.
Att utvandra permanent förändrar inte nödvändigtvis förutsättningarna eller minskar risken för påtryckningar. I förhållande till totalitära regimer är svenskt medborgarskap ett klent skydd. Hot om repressalier mot släkt som finns kvar i hemlandet kan fungera som ett effektivt påtryckningsmedel och få människor att bryta mot lagen här.
Läs även: Skogkär: Vladimir Putin höjer insatserna
Det borde inte ha undgått någon att Sverige länge präglats av naivitet i säkerhetsfrågor. Exempel är lätta att finna. 2016, endast två år efter den ryska invasionen av Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim, hyrde Karlshamns kommun ut sin hamn till bolaget bakom gasledningen Nord Stream 2, i sin tur majoritetsägt av det ryska statliga olje- och gasbolaget Gazprom. Region Gotland var på väg att göra samma sak med hamnen i Slite, men lyssnade till skillnad från Karlshamns kommun till varningarna från regeringen och Försvarsmakten om att detta var säkerhetsmässigt högst olämpligt.
Hur mycket säkerhetstänkandet förbättrats sedan dess kan diskuteras. Nyligen avslöjades att en rysk affärsman med kopplingar till den ryska staten sedan några år äger en strandtomt alldeles i närheten av marinbasen på Muskö i Stockholms skärgård. Hur många ryska eller andra utländska medborgare som äger fastigheter i Sverige har myndigheterna ingen koll på. I Sverige är det fritt fram för utländska medborgare att köpa fastigheter var som helst i landet och Lantmäteriet registrerar inte ägarnas medborgarskap. När forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, nyligen granskade ryskt ägande i Sverige hittade de 157 ryska medborgare – boende i Ryssland – som tillsammans äger 247 fastigheter i landet, i några fall nära civila flygplatser.
Förra våren vann det statliga kinesiska bolaget CTRG ännu en upphandling, den tredje, för utbyggnaden av Stockholms tunnelbana. För att kunna utföra sitt arbete måste CTRG få tillgång till en stor mängd mer eller mindre känslig information om de installationer som finns under markplan i Stockholm, och det är en hel del. Samtidigt ansvarar ett annat kinesiskt bolag, MTR Nordic, med kopplingar till den kinesiska regimen, för pendeltågstrafiken och trafiken i Stockholms tunnelbana.
Att ge utländska intressen i form av fientligt sinnade makter tillgång till vital svensk infrastruktur framstår inte direkt som någon lysande idé. Och när en allt större andel av befolkningen har utländsk bakgrund öppnas också fler vägar för främmande makt som vill infiltrera verksamheter av vikt för Sveriges säkerhet.
