Den pågående politiska cirkusen om Richard Jomshofs (SD) ordförandeuppdrag i justitieutskottet är ett illustrativt exempel på hur svenska medier springer de rödgröna partiernas ärenden.

Oppositionen vill att Richard Jomshofs angrepp på islam – och hur Liberalerna i sin tur förhåller sig till dessa – ska vara den viktigaste politiska frågan för tillfället. Landets nyhetsjournalister nickar instämmande och samfällt.

Liberalerna är ett lätt byte. Ett parti på gränsen till sammanbrott. Den svaga länken i Tidösamarbetets kedja. Att pressa Liberalerna och ställa dem till svars för att ett parti med rötter i nazismen bjuds in till regeringssamarbete har varit en central del i de rödgrönas strategi sedan långt före valet.

Kan Liberalerna förmås att byta sida hägrar regeringsmakten för de rödgröna. Om inte, är partiet numera så sargat att det löper en överhängande risk att åka ur riksdagen i nästa val. Vinst vilket som.

Kraven på att Jomshof ska avsättas är med andra ord en del av ett inrikespolitiskt maktspel. Alla ser det. Alla vet det.

“Vad hoppas då de fyra oppositionspartierna uppnå med ett krav som de rimligen vet inte kommer att gå igenom?”, frågar SVT:s inrikespolitiska kommentator Elisabeth Marmorstein retoriskt. Hennes svar är kort och koncist: att sätta press på liberalerna.

När Henrik Torehammar, inrikespolitisk kommentator på Svenska Dagbladet, letar efter ett svar på frågan vad oppositionens utspel syftar till, är den bästa förklaring han kan komma på det faktum att oppositionen “inte har någon gemensam politik i frågan”. Skallet mot Jomshof och Sverigedemokraterna blir då ett sätt att både framstå som relevanta och enade. Det är tomma tunnor som skramlar.

Det kommentatorer som Marmorstein och Torehammar inser, förstår naturligtvis också landets politiska reportrar. Men de väljer att spela med i de rödgrönas spel.

Läs även: Altstadt: Journalister är aktivister

Plötsligt har ordförandeposten i ett av riksdagens utskott – i de flesta fall en anonym och allt annat än glamorös syssla som få utöver de närmast sörjande känner till och ännu färre utanför riksdagen bryr sig om – upphöjts till ett av landets viktigaste politiska uppdrag.

“Internationellt ses Richard Jomshof, genom sitt uppdrag, som en central representant för vårt land”, hävdar Ardalan Shekarabi (S), vice ordförande i justitieutskottet.

Ändå handlar inte de hot och krav som riktas mot Sverige från olika muslimska stater, organisationer och terrorgrupper om att Richard Jomshof ska avsättas. De handlar om att koranbränningar ska kriminaliseras och de skyldiga straffas.

Frågor på det från medierna? Nix.

Det är partierna som utser ledamöter och fördelar posterna som ordförande respektive vice ordförande i varje utskott. Sedan är det ledamöterna i utskotten som formellt väljer ordförande och vice ordförande. Det finns inget stöd vare sig i regeringsformen eller riksdagsordningen för att avsätta en utskottsordförande. Något sådant har aldrig tidigare förekommit. De rödgröna har gett sig ut på djupt okänt vatten och på pressträffen i måndags kunde Shekarabi inte ens svara på frågan vad oppositionen gör om utskottets majoritet helt enkelt bara avfärdar kravet på en omröstning om Jomshof:

“Då får vi hantera frågan utifrån den praxis som finns och riksdagsordningen.”

Men den praxis som finns är den praxis som oppositionen vill bryta mot. Riksdagsordningen, som oppositionen hänvisar till, ger ingen ledning. Vilket alla vet.

Även detta hade kunnat föranleda en hel del kritiska frågor. Men icke.

När Shekarabi mot slutet av pressträffen fick en fråga om vilka exakta uttalanden från Richard Jomshof som de rödgröna menar är hatiska mot muslimer svarade Shekarabi “att det ju finns väldigt många uttalanden”. Av dessa “väldigt många” uttalanden kunde han dock bara nämna ett: att Jomshof, som Shekarabi uttryckte det, “uppmanar till bokbål”.

Annars är det inlägg av Jomshof som väckt mest uppståndelse när han beskrev islams profet som “krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed”.

Konstigt nog verkar ingen av landets pigga nyhetsredaktioner ha faktagranskat detta påstående eller kallat in jourhavande islamolog för ett tillrättaläggande. Att så inte skett kan bero på att Jomshofs beskrivning på det hela taget är historiskt korrekt, i alla fall om Koranen betraktas som en tillförlitlig källa.

Att oppositionen i ett som de själva framhåller ytterst allvarligt säkerhetspolitiskt läge försöker framkalla en regeringskris, eller åtminstone riskerar att framkalla en regeringskris, är också ett förhållande som kunde föranleda en och annan kritisk fråga från medierna.

Medierna ska granska makten. Dit hör onekligen regeringen. Men inte enbart den. All politisk makt ska granskas. Också oppositionen, som spelar en viktig roll i en demokrati. Även dess företrädare bör få besvärliga frågor, avkrävas tydliga svar och förklaringar angående sitt agerande. Men av detta syns ytterst lite om ens något.

Läs även: Skogkär: Det är till vänster SVT och SR söker sina sanningar