På DN:s kultursida undrade nyligen en skribent om gränsen mellan journalister och aktivister håller på att suddas ut. Kan journalister behålla sin trovärdighet när de presenterar privata åsikter på sociala medier?

Sanningen är väl den att journalister nästan alltid är aktivister på jobbet, och numera även på sociala medier. Det ligger liksom i yrkesbeskrivningen och leder till att rapporteringen får en politisk slagsida som samtidigt också sänker trovärdigheten.

Medier delar med dagens allmänvänster en liknande kvasihumanitär utgångspunkt för nyhetsvinkling respektive politisk värdering. Det handlar om att alltid ta ställning för den svagare parten. Och journalister uppfattas automatiskt som opartiska och trovärdiga om de håller sig inom den överenskomna ramen för sitt partitagande. Defaultläget kan exempelvis få starkt vinklade inslag om brännande ämnen som Trump, SD och invandring att framstå som självklart neutrala.

Läs även: Expressens mörkade våldtäkt är årets bottennapp

Helt enkelt därför att ställningstagandet för de svaga mot de starka rör sig på den skala som också normerar våra vardagsreflexer. Vi förväntas heja på barn mot vuxna, kvinnor mot män, invandrare mot infödda svennar, flyktingar mot systemet, vanliga människor mot makthavare, folket mot herrarna och djur mot människor. Förr förlorade alltid sossar mot alla andra men den rollen i mediedramaturgin har som bekant övertagits av SD.

Inte sällan vill makthavare och journalisterna själva också bli bedömda utifrån den måttstocken. I DN-artikeln drar exempelvis Alexandra Pascalidou kortet rasifierad kvinna för att avfärda kritik som riktats mot henne. Det vill säga även Pascalidou tillhör en svag utsatt grupp, trots att hon uppenbarligen är vit av europeisk härkomst, lever privilegierat och tillhör som medie- och kändisprofil samhällets elit.

Frågan om exempelvis de apatiska barnen är ett av många belysande typfall för hur journalister agerade aktivister med haveri som följd. När de svaga skulle beskyddas mot de starka gick både barn och trovärdighet förlorade.

Journalisten Lasse Granestrand belönades med Röda Korsets journalistpris för sin mer än läsvärda reportagebok från 2007, ”I Sveriges väntrum – Om pressade politiker, flyktingar och ett land i förvandling”. I boken redogör han för hur Gellert Tamas i Uppdrag Granskning framställde – läs svartmålade – de myndighetspersoner som behandlade och utredde frågan med de apatiska barnen. De utsattes för vad han kallar en ”journalistisk härskarteknik”. Granestrand beskriver en mediedramaturgi som byggde upp en renodlad konflikt mellan ont och gott. I ett klargörande avsnitt intervjuar han också en dåvarande Aktuelltreporter som i dag är en känd skribent och tillika prisbelönt författare.

Hon har ett stort engagemang i integrations- och flyktingfrågor och var en av de första som rapporterade om de apatiska barnen. Och kan, efter att ha träffat fem flyktingfamiljer, avfärda ”talet om simulering och manipulation”.

Läs även: Dahlman: Media lurades om migrationen

Granestrand går dock igenom ett av 20-talet inslag i Aktuellt och visar hur hon fulredigerat och felvinklat. Han ställer sig frågande till hennes förfarande och det är intressant hur reportern, som representant för tredje statsmakten, i sitt svar förväxlar uppgiften som journalist med ren och skär aktivism:

Man måste när det gäller svaga människor ha ett starkt moraliskt ansvar och mycket goda grunder om man formulerar misstankar mot dem. Och ta ett ansvar för vad som kan hända i ett klimat där människor som tycker att det finns för många invandrare i Sverige som vänder sig direkt mot dessa svaga grupper.

Han undrar då hur hon ställer sig till begreppet konsekvensneutralitet. Och reportern menar att man som moralisk människa inte kan vara det i förhållande till svaga grupper.

Läs även: Altstadt: Media rapporterar fel om FN:s klimatrapport

Den primitiva mediedramaturgin har som allmänpolitisk måttstock väglett många fler än reportrar åt skogen i många fler frågor än den om apatiska barn. Men hållningen skänker samtidigt ett sken av trovärdighet åt journalisterna som aktivister då de har makten att verkligen bekräfta att det goda ställningstagandet också är det rätta.

Vad som är neutralt och opartiskt har dock förändrats. I dag vet vi att de svaga och utsatta var barnen, föräldrarna var förövarna och journalisterna deras bundsförvanter. Men konsekvensneutral journalistik ses fortfarande av många som ett moraliskt övergrepp, trots att problemen är uppenbara för både politikens och medias alla aktivister: hur avgörs vem som är svag och varför skulle den svaga ha mer rätt än den starka.