Miljöpartiet har en Klimatfärdplan. Att den bär iväg mot ett samhälle som är auktoritärt in i minsta klimatanpassad detalj borde inte förvåna.
Miljöpartiet har en vision: “Framtidens gröna samhälle innebär harmoni, frihet och solidaritet. [...] Det är en vision och en politik som möjliggör välfärd och välmående för alla levande varelser. [...] Det gröna samhället är inte bara nödvändigt – det är också något att längta efter.”
När politiker har visioner om ett framtida jordiskt lyckorike är det klokt att dra öronen åt sig. Sådana fantasier har nämligen en tendens att sluta i jämmer och elände.
Särskilt om det alternativ som ställs mot den paradisiska utopin är en apokalyptisk klimatkatastrof. För vilka medel är inte helgade om ändamålet är att förhindra mänsklighetens undergång?
Den uppdaterade versionen av Miljöpartiets Klimatfärdplan är intressant läsning.
“Det är politikens ansvar att se till att alla medborgare ges förutsättningar att minska sin klimatpåverkan”, heter det.
Det är säkert tänkt som ett löfte men låter mest som ett hot.
Att Miljöpartiet vill använda modern övervaknings- och kontrollteknik för att tvinga bilister att följa hastighetsbegränsningar och miljözonbestämmelser är talande och har uppmärksammats, men det är bara en liten detalj.
Med planer, strategier, mål, lagar, förordningar, skatter, avgifter, subventioner, styrmedel hit och styrmedel dit, ska människor lotsas – eller snarare tvingas – att göra det rätta. Som att konsumera icke-materiellt och öka andelen vegetabilier i kosten. För sitt eget och för planetens bästa, givetvis.
Ty vad som är bäst för medborgarna och för planeten avgör politikerna. Givetvis.
Att styra hur människor bor är en självklarhet. En ”bred skattereform” ska se till att “befintliga bostadsytor” nyttjas bättre samt “minska ekonomiska klyftor i samhället”.
“Det som är bra för människor, klimat och miljö ska vara billigt och det som är dåligt eller farligt ska vara dyrt eller förbjudas”, fastslås det i färdplanen.
Att påbjuda det goda och förbjuda det onda, heter det i Koranen, och nog är det något närmast religiöst över den miljöpartistiska trosvissheten.
Visst finns förslag som kan vara både bra och nödvändiga. Men helheten förskräcker.
Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga extremparti
I Miljöpartiets Sverige styrs allt utifrån en “vetenskapligt grundad” nationell koldioxidbudget, framtagen för att garantera att Sverige följer sina åtaganden enligt Parisavtalet och “med hänsyn tagen till rättviseaspekter”.
Denna kompletteras med en uppsjö av mål och strategier som berör varje upptänklig del av samhället.
Bland annat ska det införas “en sammanhållen transportpolitik under nationell kontroll och styrning som inkluderar olika transportslag, användare, resmönster och transporter”.
Gosplan, den sovjetiska regeringens ekonomiska planeringskommitté som bland annat tog fram femårsplanerna, förbleknar i jämförelse.
Denna totala omställning av samhället ska gå snabbt. År 2030 ska Sveriges totala utsläpp ha minskat med två tredjedelar. Fem år senare ska Sverige ha nått nollutsläpp.
Ekonomin ska ställas om, från “linjär” till “cirkulär”.
MP vill “styra och ge förutsättningar” för industrin, som står för en tredjedel av växthusgasutsläppen inom Sverige, att nå nollutsläpp på femton år.
“Detta är en gigantisk utmaning”, konstateras det.
Enorma investeringar av staten kommer att krävas. Någon kostnadsberäkning står dock inte att finna i färdplanen. Var pengarna ska tas sägs det inget om.
Omställningen ska dessutom vara ett verktyg för “ekonomisk jämlikhet” Politiken ska fördela “kostnader och fördelar” mellan olika inkomstgrupper, mellan land och stad, män och kvinnor, liksom mellan olika åldersgrupper. Mycket fördelning blir det.
Miljöpartiets Klimatfärdplan är en vägbeskrivning till ett närmast totalitärt samhälle. Till det yttre mjukt, fluffigt och omhändertagande, men auktoritärt in i minsta klimatanpassad detalj. Ett samhälle där politikerna avgör vad som är bäst för alla och envar.
I söndagens debatt i Agenda fick partiledarna frågan om de skulle vara beredda att begränsa medborgerliga fri- och rättigheter för att minska utsläppen.
Den ende som räckte upp handen var Miljöpartiets Per Bolund.
Språkröret förtjänar att åtminstone hedras för sin ärlighet.
