I Iran går ingen säker för regimen. Allra minst landets egen befolkning, men inte heller andra länders medborgare.
För några dagar sedan avslöjades att en svensk EU-tjänsteman, Johan Floderus, sedan 500 dagar sitter fången i Iran.
Att ta gisslan är inget nytt för den iranska regimen. Det är snarare en väl beprövad arbetsmetod, alltsedan belägringen av den amerikanska ambassaden i Teheran 1979 fram till våra dagar. Kidnappning är för mullorna en fortsättning på politiken men med andra medel.
Den som tar gisslan vill ha något i utbyte. I det här fallet är något en någon: Hamid Noury. Denne dömdes i juli förra året i Sverige till livstids fängelse för brott mot folkrätten och mord för sin inblandning i avrättningar av politiska fångar i Iran 1988.
Floderus greps, eller snarare kidnappades, i Teheran i april 2022 under en semesterresa. Det skedde samtidigt som rättegången mot Noury pågick i Stockholms tingsrätt. En händelse som ser ut som en tanke.
Livstidsdomen mot Noury utlöste våldsamma protester från den iranska regimen liksom spekulationer om att Iran skulle försöka få till stånd ett fångutbyte. Så snart Noury gripits började uppgifter cirkulera om att Iran hotat den svenska regeringen med att svenska medborgare skulle komma att fängslas om inte Noury släpptes fri och fick återvända.
Att mullorna redan försäkrat sig om en gisslan, Floderus, var då inte allmänt känt och skulle förbli en hemlighet i ytterligare drygt ett år.
Det är så här den iranska regimen arbetar. Ett exempel är den belgiske hjälparbetaren Olivier Vandecasteele som i maj i år frigavs efter 455 dagar i iransk fångenskap. Belgaren greps i februari 2022 och dömdes senare till 40 års fängelse och 74 piskrapp för uppdiktade brott, bland annat spioneri. Vandecasteele släpptes i utbyte mot Assadollah Assadi, en iransk diplomat – eller snarare agent – dömd 2021 till 20 års fängelse för ett misslyckat bombattentat mot en iransk oppositionsgrupp i Paris.
Tingsrättsdomen mot Noury överklagades och förhandlingarna i hovrätten avslutades för snart två månader sedan. Att uppgifterna om Floderus belägenhet kommer just nu, i väntan på Svea hovrätts dom, är ännu en händelse som ser ut som en tanke.
”Regeringen har arbetat och arbetar mycket intensivt med fallet”, har utrikesminister Tobias Billström (M) sagt i en kommentar. Enligt EU:s utrikeschef Josep Borrell jobbar EU outtröttligt för att få Floderus fri:
“Vid varje diplomatiskt möte, på varje nivå, har vi lyft frågan.”
Om något visar den svenska erfarenheten – från Raoul Wallenberg till journalisten Dawit Isaak och förläggaren Gui Minhai – att tyst diplomati är verkningslös. Och mullorna i Iran lär vara lika oemottagliga som Sovjetunionen en gång var eller som Eritrea respektive Kina är i dag.
Läs även: Skogkär: Fred i vår tid med mullornas Iran
Tyst diplomati och mjuk makt fungerar inte med en regim som den i Iran. Frågan är vad – om något – som kan tänkas fungera. Att spela Irans spel är omöjligt för demokratier som faktiskt ser sig bundna av internationell rätt. Sverige har ensamt inget att sätta emot. Möjligen skulle EU kunna göra skillnad, men den tidigare visade undfallenheten från unionens sida när det gäller Irans hemliga kärnvapenprogram talar för att viljan att sätta hårt mot hårt är högst begränsad.
Pål Wrange, professor i folkrätt vid Stockholms universitet, bedömer liksom flera andra experter inom området att Iran är ute efter ett avtal om fångutväxling, och att det är vad som krävs för att Floderus ska bli fri. Ett sådant avtal skulle göra det möjligt för Noury att avtjäna sitt straff i Iran. Ett straff som i så fall lär vara snabbt avtjänat.
Regeringen Kristersson sitter i en rävsax. Alla vet att den som ger vika för utpressning kan räkna med nya krav. Men det är svårt att föreställa sig att en svensk regering kallhamrat skulle hålla på principerna när konsekvensen blir att Floderus ruttnar bort i en iransk fängelsehåla.
Sverige lär därför gå mullorna till mötes. På samma sätt som regeringen visat sig redo att dagtinga med yttrandefriheten inför hotet från islamister i och utanför landet, kommer den att hitta ett sätt att nå en uppgörelse med Teheran. Det gäller bara att hitta ett sätt att göra det på och på samma gång rädda ansiktet. I alla fall hjälpligt.
Mullorna vill ha hem sin bödel. De kommer inte att ge sig. Och de kommer med största sannolikhet att få som de vill.
