Liberalerna lämnar hellre över makten till de rödgröna än släpper fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Ett viktigt besked till alla borgerligt sinnade väljare som övervägt att rösta eller stödrösta på Liberalerna.
Liberalerna tänker inte sätta sig i en regering där Sverigedemokraterna ingår. Liberalerna tänker inte heller släppa fram en regering där Sverigedemokraterna ingår. Så lyder partistyrelsens besked i regeringsfrågan inför riksdagsvalet nästa år.
Det är rätt kaxigt av ett parti som i dagsläget samlar ett par ynka procent av väljarna att tro att det väger tyngre än ett parti som samlar drygt 20 procent. Den liberala musen gav ifrån sig ett väldigt rytande men Jimmie Åkesson (SD) kontrade lugnt: “Efter nästa års val är Sverigedemokraterna ett regeringsparti eller ett parti i full opposition”.
Liberalernas partistyrelse fattade sitt beslut på fredagen. Landsmötet i november har sista ordet. Med tanke på hur partiet vacklat fram och tillbaka de senaste åren finns det inga garantier för någonting. Men eftersom partiets länsförbund i Stockholm – snart allt som återstår av Liberalerna – helst vill bryta allt samarbete med SD, är partistyrelsens förslag närmast att betrakta som en kompromiss.
I en debattartikel i DN försöker partiordföranden Simona Mohamsson förklara hur partistyrelsen resonerat. Artikeln inleds med en lång lovsång till Tidösamarbetet. Om hur väl allt fungerat. Om hur detta samarbete inneburit att borgerlig politik kunnat förverkligas inom en rad viktiga områden. Mohamsson säger sig till och med vara övertygad “om att regeringen Kristersson kommer att kommas ihåg som en av det moderna Sveriges mest liberala regeringar hittills”.
Men allt detta kommer att förvandlas till grus och aska om Sverigedemokraterna får ministerposter. Då kommer det inte längre att kunna bedrivas någon borgerlig politik. För SD “beter sig inte”, SD är “inget borgerligt parti”, SD “accepteras inte av blockbytande liberalt sinnade väljare”.
Man kan se framför sig hur Jan Jönsson och andra liberalpartistiska Prussiluskor snörper på munnen vid blotta tanken. Bort det!
Ovanpå detta säger Mohamsson att partistyrelsen vill ta bort alla röda linjer i fråga om sakpolitik. Skratta eller gråta?
Mohamsson har rätt. Tidösamarbetet har levererat bra politik. Men om denna samvekan nu fungerat så förträffligt och gett så goda resultat är det smått obegripligt att Liberalerna är redo att låta det falla. Att sitta med i regeringen är dessutom det bästa sättet att blockera illiberala inslag. Men allt handlar om att en stark falang inom partiet aldrig velat acceptera samarbetet med SD. Samma tänkande styr Centern sedan Annie Lööfs dagar: Det är inte politikens innehåll som är det viktiga utan i vems sällskap politiken utformas.
Det är en sak att Liberalerna inte vill sitta i samma regering som SD och i så fall föredrar att avstå från allt det inflytande över politiken som ministerposter innebär. Men partiet lovar också att aktivt stoppa en sådan regering genom att rösta nej till dess statsministerkandidat – det är den konkreta innebörden av att “inte släppa fram” en regering där SD ingår.
Detta gör knappast presumtiva stödröstande moderater mer välvilligt inställda till Liberalerna. Och utan dessa stödröster är L med största sannolikhet rökta. Förhoppningar om att nej till regeringssamverkan med Åkessons parti ska få liberalt sinnade väljare att strömma över till L från det rödgröna blocket är önsketänkande.
Läs även: Skogkär: Liberalerna – från folköl till gravöl
De senaste fyra riksdagsvalen har ungefär var femte väljare lagt sin röst på ett annat parti än det man främst sympatiserar med, enligt rapporten Väljarna och valet 2022 från Valforskningsprogrammet vid Göteborgs Universitet. Var tredje röst som gick till L var en stödröst. Och dessa stödröster, eller strategiska röster som är forskarnas benämning, kom huvudsakligen från moderata väljare.
Moderaterna kämpar med Sverigedemokraterna om platsen som landets näst största parti. Att som moderat väljare i det läget kasta bort en röst på Liberalerna är knappast lockande. Strategiskt röstande moderater har också KD att tänka på – Ebba Busch är även hon beroende av stödröster för att säkra partiets riksdagsplats.
För rödgröna sympatisörer är det bästa som kan hända att Liberalerna trillar ut. Då förlorar högersidan omkring 15 mandat på ett bräde – allt annat lika. En rödgrön majoritet är säkrad. Enligt exempelvis den senaste opinionsmätningen från Ipsos skulle mandatfördelningen i en riksdag utan L bli 191 mandat för S, V, MP och C, mot 158 för M, SD och KD.
En borgerlig valallians hade kunnat rädda L, men det framstår efter gårdagens besked som bortkastad möda. De liberala väljare som trots allt ser en regering byggd på fortsatt Tidösamarbete som det bästa alternativet inför valet nästa år, bör lämna den sjunkande L-skutan åt sitt öde. Och alla borgerliga väljare som övervägt att ge L en stödröst: glöm det. Det är som det ser ut nu enda sättet att rädda en fortsatt Tidöregering.
Om partistyrelsens besked också blir landsmötets besked är det bara att inse: En röst på Liberalerna är en röst på en regering ledd av Magdalena Andersson (S) – sannolikt med ministrar från både Nooshi Dadgostars antisemitiskt anfrätta gamla kommunistparti och de gröna khmererna i Miljöpartiet.
Den politik en sådan regering kommer att föra kan kallas mycket, men definitivt inte liberal.
