Hösten 2010 höjdes terrorhotnivån i Sverige från en tvåa till en trea på en femgradig skal, från begränsat hot till förhöjt hot. I augusti i år höjdes hotnivån ytterligare ett steg, till fyra: hög nivå. Bedömningen är att hotbilden mot Sverige kommer att bestå och ligga kvar på denna nivå under en längre tid, förklarade justitieminister Gunnar Strömmer (M) vid en pressträff på fredagen.

Vid sin sida hade Strömmer Fredrik Hallström, tillförordnad operativ chef på Säkerhetspolisen, samt Per Engström, kommenderingschef vid Polisens Nationella operativa avdelning (NOA). Det lugnande budskapet från de tre löd: Lev som vanligt. Julhandla som vanligt. Fira jul som vanligt. Men var medveten om att hotet finns.

Att frågan alls ställs om det är tillrådligt att julhandla som vanligt, julfira som vanligt, gå på konserter, julmarknader och annat som hör högtiden till, vittnar dock om att allt inte är som vanligt.

Det är mer och mer som inte längre är som vanligt. Genom invandringen – eller snarare massinvandringen – har världen kommit till Sverige, heter det ibland. Och världen har tagit sina konflikter med sig hit. Ett exempel, ett i en växande mängd, är den omtalade våldsamma sammandrabbningen på Järvafältet i somras mellan motståndare och anhängare till den eritreanska diktaturen.

Läs även: Skogkär: Vänstern och Hamas – en spirande romans

Det är ändå en krusning på ytan jämfört med de krafter som Mellanösternkonflikten – en av världens äldsta, mest svårlösta och mest oförsonliga konflikter – släppt loss. Med invandringen har den kommit till Sverige och Europa och spelas nu upp inför öppen ridå på svenska och europeiska gator och torg.

“Med kriget mellan Israel och Hamas och den ökande polarisering som det skapar i vårt samhälle, och med den kommande julhelgen, så är det en enorm risk för terroristattacker i EU”, varnade EU:s inrikeskommissionär Ylva Johansson häromdagen.

I Malmö och andra svenska städer firade palestinier, tutande och flaggviftande, terrorsekten Hamas massaker på judar den 7 oktober. Sedan dess har större och mindre manifestationer till stöd för Palestina och Hamas varit en närmast daglig företeelse runt om i Sverige och Europa. I London – eller Londonistan, ett epitet som den brittiska huvudstaden i allt större grad gör sig förtjänt av – deltog hundratusentals personer i en protestmarsch den 11 november.

Det är en medveten strategi från Palestinarörelsens sida att exportera konflikten mellan Israel och Palestina till resten av världen. Varje politisk sammankomst löper i dessa dagar risken att kapas av aggressiva pro-palestinska grupper. I Göteborg tvingades statsminister Ulf Kristersson (M) och finansminister Elisabeth Svantesson (M) häromveckan avbryta en offentlig frågestund efter att mötet tagits över av pro-palestinska aktivister som anklagade Kristersson för att “ha blod på sina händer” och “stödja folkmord”. En händelse som fick det tidigare statsrådet Annika Strandhäll (S) att i en av många upphetsade och hånfulla kommentarer tillrättavisa Kristersson: “Folk är förbannade, ta in det. Det kallas demokrati.”

Så låter det från Socialdemokraterna när de inte angriper och anklagar sina politiska motståndare för att “polarisera” och “splittra” Sverige.

På fredagen var det dags igen. När Ulf Kristersson och civilminister Erik Slottner (KD) besökte Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm spärrade en grupp palestinaaktivister utgången och de båda ministrarna fick slussas ut en annan väg av Säpovakterna.

Sanningen är att polarisering och splittring är en ofrånkomlig del av det mångkulturella samhället. Det borde stå klart för alla vid det här laget. Men förnekelsen är utbredd.

Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson talar ofta – senast i sitt jultal – om att “Sverige ska bli mer som Sverige”. Det är föga mer än en tom besvärjelse. I verkligheten blir Sverige för varje dag som går mer och mer som Mellanöstern.

Svenska politiker från i stort sett alla partier har i sin välvilja och naivitet föreställt sig att en blandning av bistånd och politisk, demokratisk fostran skulle få länderna därnere att bli mer som Sverige. Samma förhoppning har funnits i andra europeiska länder. Social ingenjörskonst i global skala. När det nu blivit tvärtom – här har blivit mer som där – ser det onekligen ut som om historien spelat oss ett spratt. Men det är lätt att hålla sig för skratt.

Läs även: Skogkär: I skuggan av terrorhotet flyttar islam fram sina positioner