Kommer någon ihåg hur Turkiet inledningsvis, under den förra, rödgröna regeringens tid, välkomnade Sveriges Natoansökan? Inte? Märkligt. För Socialdemokraternas ordförande Magdalena Andersson minns det tydligt. Så här sade Andersson i tisdags i en intervju i Expressen:

“Turkiet var ju väldigt tydliga med i början att de välkomnade både Sverige och Finland som medlemmar i Nato, sedan svängde de helt och fullt.”

Anderssons påstående är lögn. Eller förbannad dikt. Eller både och.

Det var den 16 maj förra året som regeringen Andersson beslutade att söka medlemskap i Nato. Två dagar senare, den 18 maj, lämnades Sveriges formella ansökan om medlemskap i Nato in.

Men redan den 13 maj sade den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan till tv-kanalen 24 TV att Turkiet motsätter sig svenskt och finländskt Natomedlemskap.

“Sverige har blivit en fristad åt PKK (Kurdiska arbetarpartiet) och andra terroristgrupper. Vi ser inte positivt på deras Nato-medlemskap.”

Det är nog bara i socialdemokratiska öron detta låter som ett välkomnande.

Samma för Sveriges Natomedlemskap negativa budskap har Erdogan och olika företrädare för den turkiska regeringen sedan dess upprepat gång på gång.

I anslutning till Natotoppmötet i Madrid i slutet av juni undertecknade Sverige, Finland och Turkiet ett samförståndsavtal som – hävdades det – skulle bana vägen för Sverige fram till Natomedlemskap. Andersson kallade detta “en stor framgång”. Men ett par dagar senare, när toppmötet avslutades, underströk Erdogan att inget var klart och att Turkiet “självklart” kunde stoppa Natoprocessen om inte landets önskemål uppfylldes.

I mitten av juli upprepade Erdogan att Turkiet kommer att “frysa” ansökningsprocessen. Den turkiske presidenten pekade tydligt ut Sverige som det stora problemet.

I oktober träffades Erdogan och Andersson som hastigast i samband med Europatoppmötet i Prag. De två hade haft “en bra dialog”, försäkrade Andersson. Riktigt så lät det inte från Erdogan. “Så länge som terroristorganisationer demonstrerar på gatorna i Sverige och så länge som det finns terrorister i det svenska parlamentet så kommer det inte att bli en positiv inställning från Turkiet”, sade Erdogan och tillade att han nu väntade “på den nya statsministern”.

Sanningen, alltså den verkliga sanningen och inte Magdalena Anderssons och Socialdemokraternas hemmasnickrade “sanning”, är att Turkiet och Erdogan under hela den här processen aldrig varit positiva till svenskt Natomedlemskap.

Läs även: Skogkär: En kohandel som kan kosta Sverige Natomedlemskapet

Förvånande är det inte. Relationen mellan Sverige och Turkiet har länge varit spänd. Svenska regeringar har – med all rätt – kritiserat Erdogan och hans islamistiska styre för att montera ner landets demokrati och för att bryta mot mänskliga rättigheter. Margot Wallström (S) fördömde Turkiet. Hennes efterträdare Ann Linde fördömde Turkiet. Och det turkiska minnet är förmodligen långt.

Dessutom har inte minst Socialdemokraterna länge odlat goda relationer med olika kurdiska grupper som Erdogan betraktar som fiender till den turkiska staten.

När Magdalena Andersson i november 2021 skrev historia genom att bli Sveriges första kvinnliga statsminister var det med stöd av den kurdiska aktivisten och tidigare gerillasoldaten Amineh Kakabaveh, som då var partilös vilde i riksdagen.

Socialdemokraterna försäkrade sig om Kakabavehs avgörande röst genom att skriftligen lova att stödja det kurdiska självstyret i norra Syrien, som i Erdoganregeringens ögon består av terrorister och utgör ett hot mot Turkiet.

Sett till denna tidigare svenska och socialdemokratiska hållning gentemot Turkiet, får det ovannämnda Madridavtalet – där Sverige lovar att inte stödja det kurdiska självstyret i norra Syrien – närmast betraktas som ett förnedringsavtal. Och det var alltså en socialdemokratisk utrikesminister, Ann Linde, som skrev under.

Magdalena Andersson försöker nu framstå som statsmannamässig. Kommer med goda råd. “Regeringen måste hålla huvudet kallt och tänka igenom noga hur man ska göra och vilka uttalanden man gör”, säger hon till Svenska Dagbladet.

Den saken tycks inte bekymra Morgan Johansson (S), numera Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson, som i slutet av november anklagade Turkiet för att bryta mot folkrätten och äventyra kampen mot Islamiska staten. Detta efter att Turkiet genomfört flyganfall i gränstrakterna mellan Turkiet, Syrien och Irak. Den svenska regeringen måste markera mot Turkiet, krävde Johansson.

“Vi måste som land och som EU kunna stå upp för de grundläggande folkrättsliga principerna alldeles oavsett om vi har en Natoprocess på gång”, sade Johansson.

För ett par veckor sedan kritiserade samme Johansson regeringen för att visa undfallenhet och kom också han med goda råd:

”När man förhandlar med Turkiet måste man visa fasthet.”

Dessa insikter tycks ha drabbat Socialdemokraterna ungefär samtidigt som partiet förlorade regeringsmakten och därmed befriades från ansvaret för att lotsa Natomedlemskapet i hamn.

Det finns helt uppenbart krafter på ytterkanterna både till vänster och höger som vill sabotera Sveriges möjligheter till Natomedlemskap. Desto större anledning för de partier som säger sig stå bakom ett svenskt Natomedlemskap att visa enighet, att inte bidra till ökad osäkerhet och splittring.

Men Socialdemokraterna verkar nu ha valt en annan väg. En väg där billiga inrikespolitiska poäng och kortsiktiga opinionsvinster är viktigare än Sveriges och svenska folkets säkerhet. En väg där lögn görs till sanning när Andersson vill framstå i bättre dager. Så djupt har det en gång statsbärande partiet sjunkit.

Läs även: Skogkär: Att blidka Turkiet blir inte lätt men Ann Linde (S) försöker