Inför valet 2014 lovade Socialdemokraternas dåvarande ordförande Stefan Löfven att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020. Så blev det som bekant inte. Det blev snarare tvärtom. Och i april i år var det enligt EU:s statistik bara tre andra medlemsstater som hade högre arbetslöshet än Sverige: Italien, Grekland och Spanien. 7,7 procent utan jobb innebar en inte särskilt hedrande fjärdeplats för svenskt vidkommande.

En påminnelse inför det stundande riksdagsvalet – nu mindre än tre månader bort – om vad Socialdemokraternas vallöften är värda.

Den fulla sysselsättningen, den som Socialdemokraterna sedan urminnes tider sagt sig sträva efter, känns allt mer avlägsen. Utsikterna för att Sverige ska närma sig de länder i EU som har lägst arbetslöshet – Tjeckien, Tyskland, Polen med 2,3–4,0 procent – är av allt att döma små. Kanske har S gett upp. Full sysselsättning är i dag inte någon prioriterad fråga för regeringen.

På onsdagen presenterade Arbetsförmedlingen, AF, sin senaste prognos över utvecklingen på arbetsmarknaden till och med 2023. Och det är en blandad kompott som serveras.

Arbetsmarknaden har återhämtat sig efter pandemin. Då nådde arbetslösheten enligt Arbetsförmedlingens sätt att räkna – som skiljer sig något från hur Statistiska centralbyrån och EU räknar – en topp på 9,2 procent i juli 2020. I dag ligger den på 6,6 procent, samma som i maj 2019, och på den nivån kommer den att ligga kvar även under 2023, bedömer Arbetsförmedlingen.

Utsikterna för alla som har en gymnasieutbildning eller högre är ljusa. Myndighetens generaldirektör Maria Mindhammar beskriver gymnasieutbildning som arbetsmarknadens “vattendelare”.

Samtidigt växer gruppen som står längst från arbetsmarknaden, långtidsarbetslösa med “svag konkurrensförmåga” som AF:s benämning lyder, stadigt. Av de för närvarande 340 000 som är inskrivna som arbetslösa hos Arbetsförmedlingen tillhör inte mindre än 254 000 eller 76 procent denna grupp. Och 158 000 av dem är utrikes födda.

“Det är säkerligen så att det kommer att krävas en del insatser, utbildning, men också kombinationen praktik, subventionerade anställningar”, sade Arbetsförmedlingens tillförordnade analyschef Anders Ljungberg på onsdagens presskonferens.

Den typen av åtgärder kanske fungerade i en annan tid, på en annan arbetsmarknad med andra arbetssökande. Numera tycks dessa klassiska verktyg i svensk arbetsmarknadspolitik dock ha begränsad effekt.

Läs även: Gudmundson: Därför minskar inte långtidsarbetslösheten

Gruppen som varit långtidsarbetslös längre tid än två år har vid det här laget ökat stadigt i över ett decennium. 2010 passerade gruppen för första gången 50 000 i antal. Nu är den uppe i 100 000. Ett av dessa problem svenska politiker och byråkrater inte tycks ha någon lösning på utöver att kalla det något annat – i det här fallet “utmaningar”. Och att kasta pengar över det.

Men varken utbildningsinsatser, subventionerade anställningar eller annat som prövats genom åren tycks bita. Med tanke på att gruppen i stor utsträckning utgörs av utrikesfödda kvinnor med kort utbildning är det inte förvånande.

Det har regeringen insett. AF och andra myndigheter har fått i uppdrag att ta fram “en myndighetsgemensam plan för att öka utrikes födda kvinnors inträde på arbetsmarknaden”, förklarade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) för några veckor sedan.

“För att bryta segregationen och öka jämställdheten måste fler utrikes födda kvinnor komma i arbete, få en egen försörjning och med det få friheten att bestämma över sina egna liv”, sade Nordmark.

Ytterligare perspektiv på denna “utmaning” finns i den statistik över arbetslöshet och sysselsättning som SCB presenterade på onsdagen. Här framgår att sysselsättningsgraden för inrikes födda män uppgår till 71,5 procent och för inrikes födda kvinnor till 67,3 procent. Sysselsättningsgraden för utrikes födda kvinnor är endast 55,3 procent. Och då ska man komma ihåg att “sysselsatt” inte är samma sak som självförsörjande. Det kan räcka att ha jobbat en timme under en viss vecka för att räknas som sysselsatt.

Det går säkert att få fler av de utrikes födda lågutbildade kvinnor, som utgör en betydande del av gruppen längst från arbetsmarknaden, i arbete. Fler, men knappast många fler.

Läs även: Långtidsarbetslösheten – ett infekterat sår som inte läker