Irak, Iran och Somalia. Enbart från dessa tre länder kom över en femtedel av samtliga asylsökande till Sverige åren 2000–2021. Totalt drygt 170 000 personer.

Samtidigt har människor rest i strida strömmar från Sverige till just Irak, Iran och Somalia – som knappast kan räknas som turistmål.

Enbart under 2021, pandemiåret, flög nästan 110 000 personer från Sverige till dessa tre länder. Länder varifrån människor under lång tid flytt till Sverige med hänvisning till krig och förföljelse. Slutsatsen att det är samma människor som påstår sig ha flytt för livet och på så sätt fått asyl i Sverige, som sedan snabbt återvänder för kortare eller längre vistelser i sitt tidigare hemland, ligger onekligen nära till hands.

I en intern promemoria från utrikesdepartementet, UD, som tidskriften Kvartal fått tillgång till, finns en sammanställning över hur många som under 2021 reste till länder som UD avråder svenskar från att resa till. De i särklass vanligaste destinationerna var Irak, Iran och Somalia.

Utrikesdepartementet har en förteckning över länder och regioner som bör undvikas. Orsakerna kan vara politiska oroligheter, risk för krig eller naturkatastrofer. En avrådan är inget förbud men en varning.

“Vi har alltid ett ansvar för svenskar utomlands, men när vi avråder från resor till ett land är det en signal om att vi sannolikt kommer att få svårt att hjälpa till”, säger Svante Liljegren, chef för UD:s konsulära enhet, till Kvartal.

När det gäller exempelvis Somalia avråder UD med hänvisning till säkerhetsläget från alla resor, med undantag från staden Hargeysa i Somaliland, där gäller avrådan endast icke nödvändiga resor.

Enligt Liljegren samlar UD hela tiden in uppgifter om resandeströmmar från Sverige. Det är för att ha en uppfattning om hur många svenska resenärer som finns på en viss plats – om något skulle inträffa. Vilka det är som flyger till de platser UD avråder från och varför, framgår inte av statistiken.

“Det är inte riktigt intressant för oss, och inte heller profilen på dem som reser”, säger Liljegren.

I en undersökning som Novus gjorde för Bulletins räkning i höstas uppgav drygt 85 procent av samtliga utrikesfödda att de någon gång återvänt till sitt födelseland för att semestra. Bland dem som fått uppehållstillstånd i Sverige som flyktingar var det 79 procent som semestrat i sitt gamla hemland.

Att UD avfärdar hela frågan om vilka det är som reser till dessa platser är anmärkningsvärt i sig. Och talande. Utrikesdepartementet är en del av statsförvaltningen och har därmed inte bara intresse av utan också en skyldighet att se till att svensk lagstiftning inte kringgås och missbrukas. Men saken är förmodligen den att det aldrig funnits någon politisk vilja att börja dra i denna känsliga fråga. Inte förrän nu, med Tidöavtalet, där regeringen och Sverigedemokraterna enats om att låta en utredning komma med förslag på nya metoder för att regelbundet följa upp beviljade uppehållstillstånd och återkalla dessa “när skäl för uppehållstillstånd inte längre föreligger”. Det är hög tid.

Läs även: Skogkär: En asylrätt vid vägs ände

En flykting är enligt svensk lag en utlänning som lämnat det land där vederbörande är medborgare “därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse”. Men när någon självmant reser tillbaka till hemlandet är väl frågan hur välgrundad denna fruktan är. Eller om den någonsin existerat.

En så kallad flyktingstatusförklaring kan återkallas. Till exempel om någon “använder sig av sitt hemlands skydd”. Att skaffa pass från sitt tidigare hemland kan vara ett skäl. Men att mista statusen som flykting innebär inte med automatik att uppehållstillståndet i Sverige dras in. Och frågan är om någon någonsin fått sitt uppehållstillstånd indraget enbart på den grunden att vederbörande semestrat i hemlandet.

Att flyktingar när de väl fått skyddsstatus i Sverige många gånger reser tillbaka till ursprungslandet, är ännu ett faktum som i det längsta avfärdats som främlingsfientlig mytbildning. En förbjuden sanning, en offentlig hemlighet.

Att ungdomar av sina föräldrar skickas på så kallade uppfostringsresor till det land föräldrarna påstår sig ha lämnat på grund av krig eller förföljelse, är ett sedan länge känt fenomen. Om landet är så tryggt att barnen kan skickas dit, vilka faror har då barnens föräldrar flytt från?

Hösten 2021 skrev DN-journalisten Saeed Alnahhal, själv flykting från Syrien, att många av hans landsmän som fått skydd i Sverige semestrat i hemlandet under krigsåren:

”Vissa har på sociala medier beskrivit säkerheten och värmen som de upplevde i Damaskus, staden av jasmin, och i det anrika Aleppo.”

Om något tyder detta på ett asylsystem som för länge sedan slutat fungera, som inte förmår skilja dem som har ett verkligt skyddsbehov från ekonomiska migranter. Trots prövning i upp till tre instanser, från Migrationsverket, via migrationsdomstolarna till Migrationsöverdomstolen.

De som vill värna rätten till asyl borde ha ett särskilt intresse av att den inte missbrukas eftersom det undergräver trovärdigheten i hela asylsystemet. I den mån någon trovärdighet återstår.

Läs även: Lindén: Semestrar du i ditt gamla hemland har du inte asylskäl