Hur långt kan Sverige sjunka i våld och kaos? Svaret på frågan är: Ännu längre. Hur många oskyldiga kommer att dö som den yttersta konsekvensen av den havererade svenska invandringspolitiken? Svaret på frågan är: Ännu fler.
Tre döda inom loppet av tio timmar, två ihjälskjutna i Stockholm och en oskyldig kvinna dödad i ett bombdåd i Uppsala. Den övermodiga och naiva svenska politikerklassens migrationsexperiment fortsätter att skörda liv.
I ännu ett försök att visa sig handlingskraftigare än regeringen plockar Socialdemokraterna upp Sverigedemokraternas gamla tanke om att Polisen ska kunna ta hjälp av militär för att bryta våldsvågen.
“Det här är inte Sverige, så här ska vi inte ha det i Sverige”, säger Magdalena Andersson (S) till Aftonbladet.
Socialdemokraternas ordförande verkar inte riktigt nöjd med sitt verk, den utveckling hon som tidigare finansminister och statsminister bär en del av ansvaret för.
En annan politik – restriktivare, rimligare, mer realistisk – hade varit möjlig. Den var möjlig i våra nordiska grannländer. Länder som det svenska kulturella och politiska etablissemanget i årtionden pekade finger åt, skrattade åt, dömde ut som främlingsfientliga och inskränkta. Men när Sverige förra året hade drygt 60 dödsskjutningar hade Danmark, Norge och Finland tio. Tillsammans.
Det handlar inte om invandring utan om misslyckad integration, försvarar sig de som ingenting lärt eller försöker fly allt ansvar. Men hur uppstår integrationsmisslyckanden om inte genom invandring bortom det rimligas gräns?
Självklarheter som att de allra flesta invandrare inte är kriminella motsäger inte att det finns ett tydligt orsakssamband mellan migration och kriminalitet. Det är inte etniskt svenska klaner som håller hela bostadsområden i ett järngrepp. De etniska svenskarna som mördar och mördas i de pågående gängkrigen kan räknas på ena handens fingrar.
I tisdags höll den brittiska inrikesministern Suella Braverman ett tal inför den konservativa amerikanska tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington, ett tal som hade kunnat vara inspirerat av utvecklingen i Sverige. Kanske var det också delvis det med tanke på att Braverman lyfte fram Malmö som ett varnande exempel:
“Okontrollerad invandring, otillräcklig integration och en missriktad doktrin om multikulturalism har blivit en giftig kombination för Europa de senaste decennierna. Vi lever med konsekvenserna av det här misslyckandet i dag: det syns på gatorna i städer över hela Europa, från Malmö till Paris, Bryssel och Leicester.”
Braverman beskrev illegal invandring som en ”existentiell utmaning för politiska och kulturella institutioner i väst”. Hon ifrågasatte om FN:s flyktingkonvention som den i dag tolkas är hållbar. Att personer diskrimineras på grund av sexuell läggning eller kön kan inte vara skäl för asyl, menar Braverman.
Som det är nu har mer än halva befolkningen i Afghanistan rätt till skydd i Sverige, eftersom förtrycket mot kvinnor och flickor under Talibanstyret enligt svensk asyllagstiftning betraktas som förföljelse på grund av kön.
Den nuvarande situationen, där människor i praktiken kan resa igenom ett antal säkra länder, och till och med uppehålla sig i ett säkert land i flera år, för att sedan fritt välja var de ska söka asyl, är absurd och ohållbar, sade Braverman vidare.
Detta har bland annat lett till den onekligen absurda situationen att tiotusentals människor blivit “båtflyktingar” på Engelska kanalen, när de tar sig illegalt in i England från Frankrike. Under förra året rörde det sig om cirka 46 000 personer.
Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik
Samtidigt fortsätter människosmugglare att tjäna miljarder på migranttrafiken över Medelhavet. Hittills i år har 133 000 migranter anlänt sjövägen till Europa, främst till Italien, där den kaotiska situationen på den lilla ön Lampedusa nyligen hamnade i blickfånget.
“Oreglerad immigration är en europeisk utmaning som behöver ett europeiskt svar”, sade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen under ett blixtbesök på ön.
Det svaret har låtit dröja på sig. Nu hävdas i alla fall att ett genombrott i förhandlingarna om en gemensam asyl- och migrationspakt närmar sig.
I somras blockerade Tyskland en uppgörelse av oro för att unionens nya asyl- och migrationspolitik skulle bli för hård. Efter att de senaste månaderna ha sett en kraftig ökning av strömmen av migranter och asylsökande över gränsen från Polen tycks regeringen i Berlin ha kommit på andra tankar.
Sommaren 2021 fick situationen vid Polens gräns mot Belarus stor uppmärksamhet. Där försökte tiotusentals migranter, huvudsakligen från Mellanöstern, att med våld forcera gränsen till Polen. Kaoset var medvetet skapat av Ryssland, med hjälp av regimen i Belarus. Syftet från rysk sida är att destabilisera de stater som utgör Natos östliga gräns och EU. Detta avsiktligt skapade migrationstryck har inte upphört och det är dessa migranter som sedan fortsätter in i Tyskland.
EU har för länge sedan, inte i ord men väl i praktisk handling, erkänt att flyktingkonventionen är föråldrad och omöjlig att tillämpa. Avtal med länder som Turkiet och Tunisien i syfte att stoppa strömmen av migranter och asylsökande över Medelhavet är bara de senaste åtgärderna i försöken att minska migrations- och asyltrycket mot unionen.
Om flyktingkonventionen ska kunna fungera som det en gång var tänkt förutsätter det att antalet flyktingar – personer som i juridisk mening har skyddsskäl – ligger på en hanterbar och integrerbar nivå. Det förutsätter att det går att separera individer som har skyddsskäl från migranter som söker sig ett bättre liv. Det förutsätter att personer som inte anses ha skyddsskäl kan fås att återvända till sitt hemland. Det förutsätter att konventionen inte kan utnyttjas av fientligt inställda totalitära stater som Ryssland för att förvandla migranter till ett politiskt vapen i syfte att destabilisera Europas demokratier.
Inte något av dessa villkor är uppfyllda i dag.
