I höstens budgetförhandlingar med de övriga Tidöpartierna tänker Liberalerna driva frågan om minskade bidrag till etniska föreningar, säger partiets ordförande Johan Pehrson i en intervju med nyhetsbyrån TT.

Pehrson vill ge stöd till verksamheter som bygger på att människor med olika etniciteter blandas, inte till verksamheter vars ändamål är att samla människor med en viss etnicitet.

“Att människor från olika bakgrunder, olika etniciteter, gör saker tillsammans oavsett om man håller på med konsthantverk eller spelar basket”, det är så man driver på integrationen, resonerar Pehrson.

Ordförande Pehrson hänvisar i intervjun till uppgifter om att Ryska riksförbundet spridit Putinpropaganda samtidigt som organisationen tagit emot statsbidrag. Han nämner även Riksrevisionens kritiska rapport om den svaga kontrollen av bidrag till civilsamhällets organisationer, vilket enligt myndigheten inbjuder till fusk och missbruk.

“Pengarna rinner iväg till saker som i värsta fall inte bara motverkar integration, utan jobbar på uppdrag åt främmande makt. Det är det vi vill komma åt”, säger Pehrson.

Möjligen har Liberalernas ledare också tagit intryck av Slaget på Järvafältet i förra veckan, där motståndare till regimen i Eritrea gick till våldsamt angrepp mot en kulturfestival anordnad av regimtrogna landsmän.

Läs även: Skogkär: Liberalerna är integrationspolitikens Florence Foster Jenkins

Av intervjun att döma är det en typisk liberal halvmesyr killen vid grillen, som Pehrson kallade sig i valrörelsen, serverar, inte något alexanderhugg. Etniska föreningar ska få mindre pengar, andra typer av föreningar mer. Att det räknestycket skulle förbättra integrationen nämnvärt är föga sannolikt.

Om Pehrson åtminstone hade vågat ta steget fullt ut och föreslå att bidragen slopas helt. Vill vuxna människor träffas för att byta minnen från det gamla hemlandet, fira nationella högtider och minnesdagar, eller bara dricka kaffe och spela kort, kan de med fördel klara den saken utan statliga bidrag.

Och i de fall sådana organisationer stödjer eller agerar ombud för totalitära regimer, öppet eller i det fördolda, är det oförsvarligt att deras verksamhet finansieras med skattemedel.

Men det finns en elefant i rummet som Pehrson inte låtsas om. Det statliga stödet till trossamfunden.

En svårighet för Pehrson och Liberalerna – om de nu verkligen skulle ha viljan och modet att gå till rätta med även detta problem – är att elefanten också är en helig ko för Kristdemokraterna.

I takt med invandringen från länder där religionen spelar en helt annan roll i samhällslivet än här – i vissa fall en helt avgörande roll – har religionen också flyttat fram sina positioner i Sverige. Då en övervägande del av de senaste decenniernas invandring kommer från muslimska länder, är det samma sak som att islam har flyttat fram sina positioner.

Sekularisering har bytts mot avsekularisering. Ett tecken på detta är att allsköns religiösa ledare numera går som barn i huset i regeringskansliet Rosenbad och har återkommande möten med regeringsföreträdare.

I Sverige förs ingen statistik över människors religiösa tillhörighet. Men enligt en uppskattning utgörs en tiondel av Sveriges befolkning i dag av muslimer. I vilken utsträckning dessa är troende eller rent av bokstavstroende är betydligt mer komplicerat att bedöma. En stor, betydelsefull och växande väljargrupp är det hur som helst.

Den kanske allvarligaste konsekvensen av det frikostiga ekonomiska stödet till trossamfunden och övriga delar av det så kallade civilsamhället är att politisk islam har fått fotfäste i Sverige, blivit mäktigt och inflytelserikt.

Islamiska förbundet, som är en del av Muslimska brödraskapets europeiska nätverk, har iklätt sig rollen som företrädare för Sveriges muslimer och accepteras numera som sådana av svenska regeringar. Brödraskapet kontrollerar ett eget islamistiskt ekosystem av organisationer som vilar på religiös grund med uttalat mål att skapa ett “muslimskt civilsamhälle”. Det låter kanske bättre än parallellsamhälle men i avgörande hänseenden är det ingen större skillnad.

Att svensk lagstiftning på olika sätt ska anpassas till islamisk, religiös lag, är krav som dessa grupper drivit sedan 1980-talet. Nu kan de vara nära att nå ett av sina främsta mål, att begränsa yttrandefriheten så att kränkningar av religiösa symboler och känslor kriminaliseras.

Att människor delas efter religiös tillhörighet är inte nödvändigtvis ett mindre problem för integrationen än att de delas utifrån etnicitet. Sett till utvecklingen i Sverige är detta snarare det stora problemet.

Vad, om något, Pehrson och Liberalerna vill göra åt den saken, är frågor som pockar på svar.

Men att Pehrson väljer att ge sig på just etniska föreningar är kanske svar nog.

Läs även: Skogkär: Blå dunster om integration från en röd minister