I dagens medielandskap tycks det frestande att glida över från det professionella till det privata och personliga. Det ger uppmärksamhet, uppmuntran och spridning, det är helt enkelt ett klassiskt sätt att skapa publicitet. Och i dag är möjligheterna outtömliga.

Men tendensen att kvinnliga politiker låter dessa glidningar mellan det professionella och personliga prägla deras politiska liv, kan slå tillbaka. Enligt en traditionell uppfattning om könsroller anses kvinnor i högre grad än män intimisera, bli personliga och känsloladdade. Vara mindre rationella och sakliga. Är det verkligen det de kvinnliga väljarna kräver av en kvinna som är politiker? 

Den som tagit den här intimiseringsstrategin långt är Centerpartiets ledare Annie Lööf – och det långt innan hon började lägga ut filmer om sig och sitt liv på kanalen Youtube. Det finns således – eller förväntas finnas – en publik för att Annie Lööf testar semlor eller, som nyligen, kommenterar klipp på sig själv från olika partiledardebatter. 

Det sistnämnda tilltaget är aningen hisnande och faktiskt rent generande. Förvisso menar Lööf i Youtubefilmen att det är hennes stab som kommit med förslaget att hon ska kommentera sig själv. Hon berättar att hon alltid känner sig bakfull efter en partiledardebatt. Tittaren får också information om att Lööf inte vet om det som fanns i hennes huvud under debatten, var detsamma som kom ut ur hennes mun.

Sedan följer de många klippen på Annie Lööf från tidigare partiledardebatter. Dagens Lööf syns i en liten ruta i bilden och kommenterar där sig själv med utrop som: ”åh, så ung!”, ”hur trygg jag var”, ”jag var så påläst”, ”jag tog fajten!”.  

Läs också: Dags att gå i pension nu, Antje Jackelén

Centerpartiledaren har betydligt allvarligare saker att hantera än att kommentera sig själv i Youtubeinlägg. Frågor som att skogar avverkas för att ge biobränsle till svenska hem, den interna kritiken i partiet och den allvarliga pedofilskandal som briserade i slutet av förra året. 

Det är naturligtvis rent önsketänkande att förvänta sig att svenska politiker ska vara som den brittiske premiärministern Boris Johnson, som är kompetent och bildad nog att gå en match med en professor i antikens historia om huruvida antikens Aten eller Rom var den mest högtstående kulturen. Och inleda med att citera Homeros, på antik grekiska. Det är en annan kaliber på Boris Johnsons Youtubeklipp, om man säger så.

Det svenska politiker behöver fundera över är varför de vill ha denna intimisering och trivialisering av politiken och sig själva. Och vad de tror det gagnar det politiska samtalet. 

Läs också: Att gulla med Lööf och mobba Busch