Det får väl närmast betraktas som en bisarr ödets ironi att Ryssland på måndagen firade segern över nazismen.

Rysslands föregångare Sovjetunionen började andra världskriget på Nazitysklands sida. Med diktatorn Vladimir Putin sluts cirkeln. Samtidigt som den ryska propagandan beskriver alla, från Ukrainas judiske president Volodymyr Zelenskyj till Astrid Lindgren som nazister, har Ryssland i mångt och mycket anammat både nazisternas retorik, metoder och världsåskådning. En ideologi som bär besvärande likheter med nazismen härskar i en nation som vill ta åt sig äran för att ha besegrat nazismen. Och Putin själv är på sitt sätt det närmaste vi i dag kommer en politisk arvtagare till Adolf Hitler på den internationella politiska scenen.

Det går också att se det som att en annan cirkel sluts. Putin har tagit Ryssland tillbaka i tiden till förhållanden som påminner om det totalitära, paranoida och fascistoida Sovjetunionen. Stalinismen har väckts till liv.

Men ingen historisk jämförelse blir helt rättvisande. Dagens Ryssland, en korrupt kleptokrati, numera totalitär, har sina alldeles speciella särdrag.

Segerdagen, som den kallas, firades med sedvanlig militärparad i Moskva på måndagen. Diktatorn Putin höll tal på Röda Torget.

Det var ett tal som inte riktigt levde upp till de stundtals uppjagade förhandsspekulationerna. Putin gav ingen order om allmän mobilisering. Talet innehöll ingen formell krigsförklaring mot Ukraina, det är tydligen fortfarande “en militär specialoperation” som pågår. Det kom heller inget besked om att de av Ryssland ockuperade ukrainska delrepublikerna Donetsk och Luhansk skulle införlivas med Ryssland.

Vad Putins tal däremot innehöll var de gång på gång upprepade lögnerna om att det var Ukraina som angrep Ryssland.

För att fortsätta med de nazistiska referenser Putin själv är så förtjust i: Hitlers propagandaminister Josef Goebbels hade, om han varit i livet, nickat gillande åt Kremls skamlösa lögner.

Putins tal var annars nedtonat, precis som årets Segerdagsfirande var nedtonat jämfört med tidigare år, utan internationella gäster. Det var ett tal ägnat att lugna och utstråla tillförsikt. Putin vill ge det ryska folket bilden av att allt fortlöper enligt plan.

Vilket alla som inte är instängda i Kremls propagandabubbla kan se är ren lögn även det.

Läs även: Altstadt: Nato borde ingripa i Ukraina

Istället för ett styrkebesked framstår talet som en bekräftelse på att Putin målat in sig i ett hörn. Hans drömmar om att återupprätta ett ryskt imperium håller på att falla sönder, liksom det land han styr med blodig järnhand.

Det ser inte lovande ut vare sig militärt eller ekonomiskt för Ryssland. Den “militära specialoperationen” i Ukraina skulle ha varit över efter tre dagar. Nu har det snart gått två och en halv månad. Ryssland tvingades ge upp försöken att inta den ukrainska huvudstaden Kiev. Nu koncentreras de ryska styrkorna till östra Ukraina, för att stärka greppet i de delar som ockuperades 2014, de så kallade folkrepublikerna Donetsk och Luhansk. Men även här ser den ryska armén ut att ha kört fast.

Den fruktade ryska krigsmaskinen har i mångt och mycket visat sig vara en Potemkinkuliss. Dess förmåga att sprida död och förintelse är dock stor. Ryssland har fallit tillbaka på samma taktik som under andra Tjetjenienkriget. Ukrainska städer som Mariupol mals långsamt till grus av ett aldrig upphörande ryskt artilleribombardemang.

Oförmågan att vinna segrar på slagfältet försöker Ryssland kompensera genom terrorbombningar mot skolor, tågstationer och sjukhus. Det enda den ryska armén excellerar i är krigsförbrytelser.

Medan Moskvas framgångar i stort sett uteblir har den fria världen genom Nato och EU inlett sin egen ”militära specialoperation” mot Ryssland. Underrättelseinformation delas med Kiev och Ukraina förses med moderna vapen som tillfogar den ryska angriparen svåra förluster både vad gäller materiel och personal. Ryska generaler på ukrainsk mark har blivit något av en utrotningshotad art. I det långa loppet – och det kan helt visst bli långt – är det svårt att se hur Ryssland ska kunna vinna detta krig.

De sanktioner USA och EU går i spetsen för slår mot den ryska ekonomin och därmed mot Putins möjligheter att finansiera sitt krig. Stopp för import av västerländsk högteknologi gör att landets rustningsindustri får svårt att fylla på den ryska krigsmaktens vapenförråd.

De ekonomiska sanktionerna biter inte så snabbt som hade varit önskvärt. Men även om Ryssland på olika sätt försöker och även lyckas kringgå sanktionerna, kommer effekten att bli märkbar.

Fortfarande tjänar Ryssland mångmiljardbelopp på exporten av olja och gas till EU. Under krigets två första månader importerade EU-länderna fossila bränslen från Ryssland för 44 miljarder euro. Att så snart som möjligt göra unionen oberoende av Ryssland för sin energiförsörjning är nödvändigt. Ryssland kommer att hitta avsättningsmöjligheter ändå. Det viktiga är dock att trycket hålls uppe, såväl militärt via Ukraina som ekonomiskt och politiskt.

Ett besegrat Ryssland som tvingas ut ur Ukraina förblir ett allvarligt hot mot fred och säkerhet i Europa för överskådlig tid. Hur detta Efterkrigsryssland ska hanteras och bemötas får bli en senare fråga. Det viktiga nu är att hjälpa Ukraina att segra.

När det sker blir det en dag värd att minnas och fira.

Läs även: Norell: Ukrainakriget ödesfråga för den liberala demokratin