I stort sett var fjärde förtroendevald utsattes under förra året för hot, trakasserier, våld eller skadegörelse – eller som det brukar heta i debatten: hat och hot.

Uppgiften är hämtad ur Brottsförebyggande rådets, Brå, nya rapport Politikernas trygghetsundersökning 2025.

Miljöpartiets företrädare rapporterar den högsta utsattheten. Där uppger 33,1 procent att de drabbats. I andra änden av skalan återfinns Centerpartiets politiker, som med 19,9 procent är de minst utsatta.

Efter förargade medborgare (37,8 procent) och rättshaverister (21,8 procent) är den vanligaste förövaren – i de fall förövaren är känd – intressant nog en annan förtroendevald (17,4 procent).

När Centerledaren Anna-Karin Hatt plötsligt avgick, mindre än ett halvår efter att hon tillträtt, löd hennes förklaring att hon utsatts för hat och hot i en omfattning som hon inte i förväg kunnat föreställa sig.

“Det har blivit så mycket råare på de tio år som gått sedan jag blev aktiv. Det är ett klimat jag fått erfara som är ännu tuffare. Det hat och de hot som framförs till politiker av olika kulörer är ett stort hot mot vår demokrati”, sade Hatt bland annat.

Även Elisabeth Thand Ringqvist, som väntas efterträda Hatt, säger att detta är något hon själv funderade över innan hon beslöt sig för att ställa upp:

“Hat och hot som växer är något som jag tänkt på väldigt mycket.”

Att vissa förtroendevalda i dag är mer påpassade än tidigare äger säkert sin riktighet. Ju mer framträdande position en politiker har, ju mer denne uppmärksammas i media, ju mer denne är aktiv i sociala medier, desto större är risken att utsättas för hat och hot. Och av toppolitiker på riksplanet krävs numera ett helt annat säkerhetstänkande än för några decennier sedan. Som statsråd är det i stort sett omöjligt att leva ett normalt liv. Att omges av livvakter har för många blivit en del av vardagen. Två ministermord är kvitto på att oron inte är obefogad.

Men det statistiska underlag Brå serverar ger begränsat stöd för tesen att politikernas upplevda trygghet skulle ha försämrats på något drastiskt sätt under senare år, i alla fall inte för den stora majoriteten av förtroendevalda som befinner sig utanför toppolitiken. Mätningarna har genomförts sedan 2012. Vilka partier som har de mest utsatta företrädarna skiftar över tid, men otryggheten har inte ökat i omfattning på något påtagligt sätt.

Under valår är det fler som utsätts men över tid har andelen förtroendevalda som uppger att de drabbats av våld, hot och trakasserier i princip legat still. Även andelen händelser som av de drabbade beskrivs som “mycket skrämmande” har under alla år legat på ungefär samma nivå – 5,5 procent under 2025 – och någon påtaglig trend i ena eller andra riktningen är svår att skönja. Våld i någon form är tack och lov sällsynt. Vanligast är “knuff eller liknande” (0,7 procent), och andelen som utsätts för våld har generellt minskat, konstateras det i rapporten.

Kort sagt är det svårt att finna belägg för att den genomsnittlige förtroendevaldas utsatthet skulle ha ökat markant det senaste dryga decenniet. Men det är inte det intryck debatten om hat och hot ger.

Läs även: Skogkär: Hat och hot med Dadgostar

Hat och hot är på många sätt ett praktiskt begrepp. Kort och klatschigt. Samtidigt riskerar det att leda tankarna fel. Hat är kanske inte en känsla att vara stolt över, men det är inte olagligt att hata någon, inte heller politiker. Hot är däremot en handling som i regel är olaglig.

Det är sedan länge kutym, inte minst bland ledande politiker, att beklaga sig över ett hårdnande samtalsklimat och växande polarisering. Men det är en utveckling politikerna själva, åtminstone en del av dem, glatt och villigt bidrar till.

Ingen sida är utan skuld men det är svårt att hävda att båda är lika goda kålsupare. I förra valrörelsen kallade Miljöpartiets dåvarande språkrör Märta Stenevi genomgående oppositionen för blåbrun. I samma valrörelse framställde Socialdemokraterna vid upprepade tillfällen oppositionen som ett hot mot landet. I en debattartikel i Dagens Nyheter våren 2023 beskrev partiordföranden Magdalena Andersson regeringen som “en högerregim styrd av sverigedemokrater” och “politiker som länge haft totalitära regimer som förebild”.

Under kriget i Gaza har ledamöter ur Vänsterpartiets riksdagsgrupp spridit hetsande budskap om att statsminister Ulf Kristersson och hans regering är medskyldiga till folkmord och har blod på sina händer. Kristersson och ”hans likasinnade” kommer att betraktas som ”en skamfläck i mänsklighetens historia”, har V-riksdagsledamoten Nadja Awad slagit fast. Tidigare S-ministern Annika Strandhäll har gång efter annan försvarat hotfulla demonstranter utanför riksdagen och propalestiniers störningar av politiska möten.

Så agerar inte den som vill se ett mer sansat politiskt samtal och ett mindre polariserat samhälle där de som engagerar sig partipolitiskt kan känna sig trygga.

Läs även: Skogkär: Strandhäll dyker ner i konspirationernas kaninhål