Regeringskansliet vägrar lämna ut handlingar som coronakommissionen behöver för att slutföra sin granskning.

Direkt oväntat är det inte.

Socialdemokraterna var aldrig förtjusta i tanken på att låta en kommission granska hur coronapandemin hanterats.

Socialdemokraterna var definitivt emot att tillsätta en kommission innan pandemin var över. För det skulle betyda att regeringen riskerade kritik nära inpå årets riksdagsval.

Socialdemokraterna ville ha en kommission som stod under politiskt inflytande, rentav kontroll, med ledamöter utsedda av partierna.

Men en riksdagsmajoritet tyckte annorlunda. Socialdemokraterna fick ge sig. Det blev en oberoende kommission. Den tillsattes den 30 juni 2020.

Och mycket riktigt gick det så illa som Socialdemokraterna på goda grunder befarat.

I de två delbetänkanden kommissionen hittills levererat har kritiken mot regeringen varit hård.

Det första delbetänkandet behandlade äldreomsorgen under pandemin. Strategin att skydda de äldre misslyckades, fastslår kommissionen.

I det andra delbetänkandet konstateras att hanteringen av pandemin ”präglats av senfärdighet”. Att det dröjde så länge innan provtagning i större skala kom igång var i kommissionens ögon ”ett haveri”.

Läs även: Dahlman: Vill folk ha en S-regering som flyr granskning?

Det är inte vad en regering vill höra. I politiken är sanningen ofta illa tåld.

Och om lite drygt en månad ska kommissionen lägga fram sin slutrapport. Den lär innehålla ytterligare kritik.

Kritik som, om den är tillräckligt allvarlig, S och ordföranden Magdalena Andersson riskerar att få bära med sig genom hela valrörelsen.

En tung börda för ett parti som redan har ett och annat att släpa på: gängkriminalitet, integrationshaveri, el- och bränslepriser som hotar att knäcka ekonomin för både enskilda och företag.

När kritiken dessutom kommer från en oberoende instans med hög integritet blir den svårare att vifta bort. Därför försöker Socialdemokraterna via ombud att undergräva förtroendet för granskarna.

Coronakommissionen börjar “allt mer kännas som en del av den politiska oppositionen”, klagar Anders Lindberg, politisk chefredaktör på socialdemokratiska Aftonbladet, och trägen arbetare i den socialdemokratiska propagandavingården.

Orsaken till missnöjet är att kommissionen haft mage att ifrågasätta att regeringskansliet i över en månad vägrat lämna ut begärt material.

“I elfte timmen har de anfört de här problemen och nu har vi en månad kvar tills vår rapport ska gå till tryck”, säger kommissionens huvudsekreterare Joakim Sunnegård till Ekot.

Läs även: Ansvar måste utkrävas

Regeringskansliet har en särskild krisorganisation. I denna spelar Gruppen för strategisk samordning, GSS, en viktig roll. I GSS ingår bland andra de olika departementens statssekreterare, ministrarnas närmaste medarbetare.

Syftet med gruppen är att de olika departementen ska hålla varandra informerade om vad som görs i den fråga som krishanteras.

Gruppen har också varit flitigt i elden under pandemin, visar det sig när Peter Wennblad på Svenska Dagbladets ledarredaktion tittar närmare på GSS aktiviteter.

Enbart 2020 samlades GSS 149 gånger. Under mars och april detta år sammanträdde gruppen så gott som dagligen, vid 57 tillfällen. Ibland blev det två möten om dagen, men några protokoll eller anteckningar från gruppens alla möten finns inte, påstås det, möjligen finns personliga minnesanteckningar som olika mötesdeltagare gjort, fast dessa har regeringskansliet ingen skyldighet att lämna ut, är det besked kommissionen fått.

Det är tänkt att se ut som ett rent juridiskt, administrativt beslut men det handlar om politik. Regeringen gömmer sig bakom regeringskansliet som gömmer sig bakom formalia.

Inte heller i krishanteringsrådet, ett forum för “informationsutbyte mellan Regeringskansliet och myndigheter under allvarliga händelser och kriser”, har det förts protokoll eller gjorts mötesanteckningar vid de sex tillfällen under 2020 då rådet samlats.

“De [GSS] fattar inga beslut på sina möten, utan är en grupp för att informera sig och diskutera”, säger socialminister Lena Hallengren (S) till nyhetsbyrån TT.

Även om så är fallet: vad som diskuteras och vilken information som delas mellan de olika departementen kan självfallet vara av intresse för kommissionen.

Att inte dokumentera är att försvåra ansvarsutkrävande.

Dessutom borde det inte vara upp till den som granskas att avgöra vilka uppgifter granskarna behöver för att utföra sitt uppdrag.

Är det något kommissionen vill veta så är det bara att fråga, säger Hallengren, hon står till förfogande.

Fast för den som ska försöka bedöma sanningshalten i svaren från ansvariga politiker och tjänstemän är det nog en fördel att kunna jämföra med pappersspåren, den skriftliga dokumentation som i bästa fall finns.

Alternativet är att lita till att ministrar och politiskt tillsatta tjänstemän ska säga sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen.

Det vore optimistiskt i överkant.

Läs även: Löfven om coronarapporten: ”Haveri, det tycker jag är att ta i”