Det blev livstids fängelse för de tre män som sköt ihjäl tolvåriga Adriana i Norsborg sommaren 2020. Med tanke på att det rörde sig om “en urskillningslös eldgivning med automatvapen på en plats där det fanns flera människor” kan straffet inte bli annat än fängelse på livstid, heter det i ett pressmeddelande från Södertörns tingsrätt.

Under onsdagen kom också beskedet att Svea hovrätt, med några smärre justeringar, fastställer straffen för de åtta män som tidigare dömts i tingsrätten för en hämndaktion som följde efter mordet på Adriana. Tre av de dömda får fängelse i över tio år.

Onsdagens domar innebär att elva grovt kriminella våldsbrottslingar är borta från gatorna. Förpassade bakom lås och bom – i vissa fall för mycket lång tid – där de åtminstone inte kan utsätta allmänheten för ytterligare fara. En framgång för polisen och de rättsvårdande myndigheterna. Men hur välkomna dessa domar än är – att de skulle göra någon märkbar skillnad när det gäller den grova brottslighetens framryckning finns det ingen anledning att tro. När en gängkriminell åker fast står tio yngre förmågor redo att ta över hans plats.

I en intervju nyligen uppgav den hårt pressade rikspolischefen Anders Thornberg att 30 000 individer har någon form av koppling till gängvåldet, till skjutningar och sprängningar. “Och vi är 22 000 poliser”, tillade han. Thornberg beskriver ett samhälle där de samlade brottsvinsterna uppgår till 100–150 miljarder kronor årligen och där den organiserade brottsligheten långsamt men säkert “äter sig in i det demokratiska samhället, infiltrerar och korrumperar näringsliv och offentligheten”, för att låna en ödesmättad formulering ur intervjun.

I en ny rapport, Kriminella på kartan, gjord på uppdrag av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, visar de båda forskarna Amir Rostami och Hernan Mondani hur den organiserade brottsligheten expanderat geografiskt, till i princip hela landet. Det är som en cancer som spridit sig i samhällskroppen.

Häkten och fängelser är fulla för att inte säga överfulla. Kriminalvården påpekar i en rapport till regeringen att det kommer att krävas 3 300 till 4 900 nya platser, vilket motsvarar 11–16 nya stora fängelser, om Tidöavtalets alla skärpningar av kriminalpolitiken blir verklighet.

Läs även: Skogkär: De kriminella klanerna vinner terräng och växer sig starkare

Det grova våldet, däribland dödsskjutningarna som ökat kraftigt i antal i Sverige de senaste åren, är bara det mest påtagliga symptomet på den underliggande samhällsförändring som Sverige genomgått och genomgår.

För ett år sedan varnade Stadsledningskontoret i Göteborg i en lägesrapport för utvecklingen i stadens nordöstra delar där maffiaklaner – vanligen benämnda släktbaserade kriminella nätverk – får allt större makt och inflytande. Inte bara i Göteborg utan även i flera kranskommuner.

“De släktbaserade kriminella nätverken har även en mycket stor påverkan på stadens personal. I intervjuer med medarbetare inom Göteborgs Stad blir rädslan för de släktbaserade kriminella nätverken tydlig”, konstateras det i rapporten.

Vad detta kan innebära i praktiken framgår av de senaste dagarnas reportage från Sveriges Radio om situationen i staden.

I stadsdelen Hammarkullen bedriver ett ungdomsgäng i området ett formligt skräckvälde. Personal på fritidsgården och biblioteket trakasseras och utsätts för förtäckta dödshot. Vanliga biblioteksbesökare skräms bort när gänget, där några bara är runt 14 år, i praktiken tar över lokalerna. De flesta i gänget tillhör en lokal, kriminell släkt med medlemmar som gjort sig skyldiga till grova våldsbrott, bland annat mord.

Personalen skriver tillbudsrapporter, internt, men det görs inga polisanmälningar, inga orosanmälningar till socialtjänsten.

När så polisen gjorde upprepade orosanmälningar avseende ledaren i ungdomsgänget , en 14-åring vars pappa är en ledande klankriminell, försvann anmälningarna, samtliga sju, hos socialtjänsten. Eller någonstans på vägen. Och ingen kan förklara hur.

Alla partier vill vara hårda mot brotten men också mot brottens orsaker. Vikten av förebyggande arbete betonas. Tidiga insatser som förhindrar att barn och ungdomar hamnar snett lyfts fram som den självklara lösningen, vida överlägsen repression i form av fler poliser, hårdare straff och fler fängelseplatser.

Men om kriminella släkter och grupperingar med stort våldskapital kan skrämma ansvariga tjänstemän till passivitet och tystnad blir talet om förebyggande arbete bara tomma ord. Vackra men innehållslösa.

Läs även: Brinkemo: Södertälje – klaner, klientelism och kulturell kontext