Från politikens vänster till höger ropas på rättning i ledet; det här duger inte. Från att ha öppnat famnen för hela den brokiga världen därute har många svenska politiker gått till att tycka att den där världen tar sig lite väl stora friheter nu när den är här. Bygger parallellsamhällen och har sig. Kräver särrättigheter. Missbrukar gästfriheten.

Det gäller självfallet inte alla partier. Centern, Miljöpartiet och Vänsterpartiet lever fortfarande i förvissningen om att lyckad integration bara är en fråga om välvilja och pengar.

Statsminister Magdalena Andersson (S) vill dock inte ha några Somalitowns i Sverige. Inga Chinatowns. Inga Little Italy. Vi ska bo blandat, det ska talas svenska i alla bostadsområden, folk ska gå till jobbet om morgonen och svensk jämställdhet ska råda överallt, enligt statsministern.

“Jag vill att Sverige ska bli mer som Sverige”, som Andersson lite kryptiskt uttryckt det.

Att bryta segregationen – det är inte alltid glasklart vad det innebär och ännu mindre hur det ska gå till – har blivit den magiska lösningen. Exempelvis på de kriminella gängens härjningar.

Riktigt när segregationen kan räknas som bruten förblir oklart. Integrationsminister Anders Ygeman (S) tänkte högt och kom fram till att en gräns på högst 50 procent utomnordiska invånare i ett och samma bostadsområde kunde vara ett mått. Som så ofta när Ygeman tar till orda är det både dunkelt tänkt och dunkelt sagt.

Om människor inte vill bo blandat ska de enligt Socialdemokraterna tvingas att bo blandat, på den punkten råder inga tveksamheter. Genom att olika upplåtelseformer och typer av bostäder blandas, hyresrätter med bostadsrätter, villor med flerfamiljshus, ska människor i förlängningen också blandas. Personer med försörjningsstöd ska förses med lägenheter i attraktiva områden, och personer med fast inkomst och ordnade förhållanden ska dirigeras till utsatta områden. Trubbiga verktyg, men så mycket annat finns inte i den politiska verktygslådan.

Människors fria val, exempelvis valet av vem eller vilka man ska bo granne med, ska i görligaste mån inskränkas.

“Det kommer att gnissla, men ingen kan tro att man kan flytta ifrån problemen”, som Malmös kommunalråd Andreas Schönström (S) uttryckt saken.

Nej, det är det väl vid det här laget ingen som tror längre.

Samma sak med skolsegregationen. Föräldrars möjligheter att välja var och med vem deras barn ska gå i skola vill Socialdemokraterna också begränsa. Alla skolhuvudmän ska vara skyldiga att så långt det går säkerställa en “allsidig social sammansättning” i klassrummet, i praktiken allsidig etnisk sammansättning. Det kan ske genom att bygga nya skolor på geografiskt strategiska platser mellan bostadsområden med en majoritet etniska svenskar och bostadsområden där en majoritet har utländsk bakgrund. Det kan ske genom att befintliga skolors upptagningsområden ritas om eller kanske med hjälp av “skolskjutslösningar” – helt enkelt bussning.

Men det är som konstaterats inte enbart bland socialdemokrater det märks en viss mångfaldsmättnad.

Liberalerna har en plan för hur alla utsatta områden ska vara borta år 2030, Förortslyftet. I sitt valmanifest föreslår partiet att förskolan ska göras obligatorisk från två års ålder för barn som halkat efter i språkutvecklingen. Vägrar föräldrarna kan det bli tal om en orosanmälan till socialförvaltningen. Liberalerna kallar det att “investera i de mest utsatta barnen”. När liberaler vill inskränka den individuella frihet som är liberalismens själva essens finner de också vägar – ett konstaterande snarare än en kritik av förslaget i sig.

En hake är att personalen på förskolorna i de områden där barnen med eftersatt språkutveckling bor, också i många fall har eftersatt språkutveckling. Det har även Socialdemokraterna nu upptäckt och därför gjort ett gammalt förslag från Sverigedemokraterna till sitt: krav på att pedagogisk personal på förskolor ska kunna tala svenska.

Att sådana krav tidigare inte funnits – och inte ansetts behövliga – säger väl en del om det lättsinne som fått råda i invandringspolitiken.

Läs även: Skogkär: Blå dunster om integration från en röd minister

En av de senaste årens stora debatter är den om hotet mot den liberala demokratin och de liberala värderingar denna demokrati anses vila på. En minst sagt alarmistisk diskussion i högt tonläge där hotet så gott som undantagslöst påståtts komma från höger.

Men liberalismen är inte sällan – numera allt oftare – sin egen värsta fiende. Så har liberalismens ogenomtänkta omfamnande av öppna gränser nu tvingat fram de ofta allt annat än liberala försöken att styra människors liv.

Kriminaliteten som följt i den liberalt gränslösa invandringens spår inskränker genom den otrygghet den skapar för alla människors frihet.

De till synes fruktlösa försöken att komma åt denna brottslighet har resulterat i en kameraövervakad och väktarpatrullerad offentlighet, i lagstiftning som för inte så många år sedan skulle ha setts som otänkbar på grund av dess följder för den personliga integriteten – allas personliga integritet, inte bara de kriminellas.

Varje ideologi driven till ytterlighet slutar i just ytterligheter – som inte sällan utgör dess motsats.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik