Det ska ställas tuffare krav på trossamfund som tar emot stöd från staten eller Allmänna arvsfonden, föreslår regeringen.

“Våra gemensamma resurser ska inte gå till organisationer som försöker bygga upp parallellsamhällen och motarbeta vår demokrati”, fastslog kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) vid en pressträff på fredagen.

Organisationer som “bryter mot principen om alla människors lika värde eller motarbetar det demokratiska styrelseskicket”, ska kunna nekas stöd, förklarade Gustafsdotter vidare.

Fast den grundläggande frågan borde vara varför skattemedel överhuvudtaget ska gå till trossamfund.

Staten är sekulär. Den ska förhålla sig neutral i förhållande till människors val av livsåskådning. I Sverige råder religionsfrihet. Den som bor här är fri att tro och att utöva denna tro tillsammans med andra.

Religionsfrihet innefattar även rätten till frihet från religion. Men att slippa betala för andras religionsutövning via de skattemedel som går till SST, Myndigheten för stöd till trossamfund, är inte möjligt.

Och den övertygade ateisten som avlider utan arvingar eller testamente, med följden att kvarlåtenskapen tillfaller Allmänna arvsfonden, kommer därmed att finansiera diverse trossamfund efter sin död.

Statens stöd till trossamfund motiveras med deras välsignelsebringande effekter på den svenska demokratin.

“Trossamfunden medverkar, tillsammans med andra goda krafter, i den ständigt pågående normbildningsprocess som är nödvändig för att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”, förklaras det på SST:s hemsida.

Det får väl då betraktas som en ödets ironi att de hårdare regler regeringen aviserar i sin proposition är föranledda av att det finns trossamfund som inte alls tillhör de “goda krafterna” utan aktivt och framgångsrikt underminerar samhällets “grundläggande värderingar”.

Läs även: Ahmed: Välkommen till islamiseringen

Trossamfunden utgör en betydande del av det som kallas civilsamhället, “en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor organiserar sig och agerar tillsammans i gemensamma intressen”, enligt regeringens definition.

“Skild från staten”, alltså. Men hur fristående är en organisation som är ekonomiskt beroende av staten? Som framgår av regeringens lagförslag – inte särskilt fri alls.

Ett trossamfund som inte bedöms följa gällande värdegrund – nära till hands ligger frågor som synen på aborter, samkönade äktenskap eller jämställdhet mellan könen – kan efter årsskiftet få sina anslag indragna. Detta kan i och för sig framstå som högst rimliga krav. Men är det statens uppgift, i ett land där religionsfrihet råder, att dra upp riktlinjer för hur troende ska tolka sina heliga skrifter? Med hot om indragna bidrag som påtryckningsmedel? Rent principiellt är det svårt att se det som något annat än ett sätt att bakvägen begränsa religionsfriheten; detta är okej att tro, detta är inte okej.

Regeringen banar väg för hyckleri – en i och för sig inte särskilt ovanlig företeelse i religiösa sammanhang. Församlingar kommer att säga en sak offentligt – läpparnas bekännelse – medan det internt är andra värderingar som gäller. Ungefär som nu, med andra ord. Att se till att lagen efterlevs och dess syfte upprätthålls, lär inte bli alldeles enkelt.

För regeringen är de ändrade reglerna ett led i kampen mot segregationen. Reglerna ska gälla lika för alla men alla vet att det handlar om islam. Visst går det att finna en och annan obskyr frikyrkoförsamling eller extrem kristen sekt med märkliga föreställningar, men det är inte dessa grupper som bygger de parallellsamhällen Gustafsdotter syftar på och som regeringen vill bekämpa.

Men dessa muslimska församlingar har andra sätt att finansiera sin verksamhet på. År 2017 visade en granskning av tidningen Etc att var fjärde svensk moské finansierades av Saudiarabien. Totalt 17 av Sveriges 25 största moskéer var helt eller delvis bekostade av pengar från utlandet. Utöver Saudiarabien genom medel från länder som Qatar, Turkiet, Libyen, Förenade arabemiraten, Iran, Kuwait, Oman och Pakistan.

Detta har pågått i årtionden. För fem år sedan invigdes i Malmö Skandinaviens största moské finansierad bland annat med hjälp av 30 miljoner kronor från Qatar. För elva år sedan invigdes en ny moské på Hisingen i Göteborg, helfinansierad av Saudiarabien med 67 miljoner kronor.

Gustafsdotter lovar också att tillsätta en utredning om utländsk finansiering av de trossamfund som i dag är berättigade till statsbidrag. “Våldsbejakande extremism” ska inte kunna understödjas med pengar från utlandet. Inte heller här är det särskilt svårt att räkna ut vilka trossamfund det handlar om.

Men att fundamentaliska muslimska församlingar i Sverige får pengar från fundamentalistiska muslimska regimer eller stiftelser i andra länder, är trots allt mer logiskt än att svenska skattebetalare står för notan. Fast det innebär förmodligen också att hot om indragna statliga bidrag kanske är ett betydligt trubbigare vapen än vad regeringen vill få det att framstå som.

När moskén i Malmö invigdes fanns kommunalrådet Frida Trollmyr (S) på plats.

“Jag tänker att alla vill sprida sin religion. Det är samma som när kristna missionerar. Vi har religions- och föreningsfrihet i landet”, sade hon till Sydsvenskan.

Det låter onekligen annorlunda från Socialdemokraternas företrädare i dag. Det hade förstås varit att föredra om detta uppvaknande skett för många år sedan, innan parallellsamhällena hunnit breda ut sig på det sätt som skett.

Läs även: Skogkär: Upploppen handlar om islam