När oppositionspartiernas energipolitiska talespersoner på tisdagsmorgonen skulle borda bussen för sin gemensamma rundresa till landets återstående kärnkraftverk syntes inte Liberalernas representant till. Arman Teimouri (L) skulle plockas upp på vägen till Forsmark, hette det.

Kanske hade det varit bättre om Teimouri åkt i egen bil, så att finkänsliga partikamrater sluppit treva efter luktsaltet vid tanken på att deras kollega skulle åka i samma buss som en sverigedemokrat, promenera sida vid sida med en sverigedemokrat, bli fotograferad sida vid sida med en sverigedemokrat. Bort det.

Var det en turné, en kampanj eller bara ett studiebesök? Kanske en utflykt? Åsikterna bland de inblandade gick isär.

“Det är ett besök på Forsmark, det är ingen kampanj”, menade Liberalernas ordförande Johan Pehrson.

“De får definiera sina verksamheter hur de vill. För oss är det uppenbart att när vi har strajpat en buss, har flygblad och gemensamma kampanjaktiviteter inplanerade sedan tidigare är det nog en form av kampanj”, sade Sverigedemokraternas energipolitiska talesperson Mattias Bäckström Johansson till nyhetsbyrån TT vid avfärden från Mynttorget utanför riksdagshuset.

Under dagen tätnade intrigen. En anonym källa inom Liberalerna uppgav för Aftonbladet att partiet aldrig godkänt en gemensam turné med SD. Liberalernas ledning hade helt “tagits på sängen”.

En fälla gillrad av Sverigedemokraterna? Ett sätt för Liberalerna att dämpa kritiken och den egna ångesten genom att framställa sig som ett offer för andras illvilliga ränker? Vem vet. Sandlåda liknar det dock.

Nu var det sagt från början att Teimouri av “privata skäl” bara skulle vara med på det första besöket under rundresan, det i Forsmark Men bäst hade det enligt en del liberalpartister varit om Teimouri stannat hemma helt och hållet. Plötsligt hade Liberalernas ordförande Pehrson ett internt uppror på halsen.

”Riktigt jävla piss att partiet kör gemensam turné med SD. Helt jävla onödigt”, lät det från Liberala ungdomsförbundets vice ordförande Anton Holmlund.

Liberala kommunalråd utgöt sig. “Hoppa av spektaklet”, uppmanade ett. ”Finns ingen som helst anledning. Är fly förbannad. Klåpare”, kommenterade Jessica Johnson, distriktsordförande för Liberala kvinnor i Stockholms län.

Läs även: Skogkär: En högerregering utan Liberalerna bör vara målet

Det går bra för Liberalerna att skriva debattartiklar i energipolitiska frågor med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Men där går också gränsen för den halva av partiet som anser att ingen anständig liberal kan beblanda sig med Sverigedemokraterna, oavsett anledning.

När Nyamko Sabuni efter intensivt internt krypskytte från de anständigas skara avgick som Liberalernas ordförande i april befann sig partiet i ett prekärt opinionsläge, till synes ohjälpligt fast under spärren till riksdagen. Men efterträdaren Johan Pehrson lyckades med det omöjliga; att på några månader dubbla stödet för sitt parti.

När hotet om att trilla ur riksdagen nu inte känns lika akut börjar den interna oenigheten att bubbla upp till ytan. Käbblet tar vid. Liberalerna är sig själva igen. Vem vet; kanske de anständiga kan halvera stödet för partiet på nytt före 11 september? Kanske göra Pehrsons bedrift ogjord? Skam den som ger sig. På många sätt vore det också den lyckligaste lösningen.

Det är fullt förståeligt att varken Ulf Kristersson (M) eller Ebba Busch (KD) är särskilt intresserade av att ha med Liberalerna i sitt blågula regeringsprojekt. L är ett paketerbjudande, två partier i ett, som dock lär kosta mer än det smakar. Bussbråket kan vara en stilla västanfläkt jämfört med vad som väntar om partierna ska försöka komma överens i frågor där de är oeniga.

Liberalernas valmanifest består av en lång uppräkning av alla skäl till varför Sverige behöver ett regeringsskifte. Och skälen är onekligen både många och goda. Efter åtta år av rödgröna röran är det sista Sverige behöver ytterligare fyra år av rödgrön röra.

Och som Pehrson aldrig är sen att påpeka: Liberalerna behövs för ett regeringsskifte.

Det är just det som är problemet.

Läs även: Skogkär: Westerbergaffekten leder till Liberalernas hädanfärd