Statsminister Ulf Kristersson (M) får i dessa dagar goda råd från åtskilliga håll om att inte krypa för den koleriske turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan, det tjänar inget till. Här kommer ett annat råd i all välmening och helt gratis: Kryp inte för den koleriska Magdalena Andersson (S). Det tjänar inte heller någonting till. Tvärtom. Att backa för mobbare ger bara mobbaren råg i ryggen. Istället: ignorera. Gå vidare.

Kristersson kan med gott samvete ignorera drevet mot sin olagligt ålfiskande statssekreterare, PM Nilsson. Visst, denne borde inte ha tjuvfiskat. Framför allt borde Nilsson ha erkänt med en gång när han kontaktades av polis.

“Han kan naturligtvis inte sitta kvar”, lät Andersson i myndig ton kungöra på fredagen. Nu bestämmer lyckligtvis inte Andersson den saken, och Socialdemokraternas återkommande krav på oförvitlighet hos andra kan vid det här laget inte gärna mötas med annat än en gäspning och en huvudskakning. Inte med tanke på hur deras egna företrädare agerar och hur partiet gång på gång håller de sina bakom ryggen även när de misskött sig å det grövsta, se exempelvis Transportstyrelseskandalen. Dessutom: imorgon har de konstant rasande rödgröna hittat något annat att rasa över. Kanske något plagg Ebba Busch bär? Så ignorera. Gå vidare.

Före historien med ålfisket rasade Andersson över en tweet från Lars Beckman (M) i samband med onsdagens partiledardebatt i riksdagen. ”Magdalena Andersson (S) beklagar att regeringen höjt alkoholskatten i Sverige. Varför tror du att hon är orolig över att vinflaskan stiger i pris?”, skrev Beckman i ett försök till skämt som inte föll i god jord.

“Ett djupt olämpligt uppträdande av en riksdagsledamot, ett lågvattenmärke”, klagade Andersson bittert och gjorde klart att hon förväntade sig en personlig ursäkt från Ulf Kristersson med anledning av Beckmans kommentar.

På en fråga från Expressen om hur hon hade gjort om någon socialdemokratisk riksdagsledamot skrivit något liknande svarade Andersson:

”Jag hade varit asförbannad och tydlig mot den personen att så kan man inte agera.”

Den som följt tidigare statsrådet Annika Strandhälls (S) eskapader i sociala medier kan inte annat än häpna över detta hyckleri. Eller, återigen, varför inte bara skratta. Att lägga sig på en lägre nivå än den Strandhäll lagt sig på – uppenbarligen med Anderssons goda minne – är en för de flesta övermäktig uppgift.

Och på tal om uppträdande: under partiledardebatten satt Magdalena Andersson i sin bänk i plenisalen och hånskrattade som en annan fjortis åt Ebba Busch (KD) när hon höll sitt anförande. Och efter avslutat replikskifte med Kristersson vände Magdalena Andersson bara på klacken, utan att som brukligt är i riksdagen, ta i hand och tacka för debatten. God ton och gott uppförande är helt uppenbart något för andra, inte för Andersson själv.

Läs även: Skogkär: Magdalena Andersson (S) predikar ett ansvar hon själv inte tar

Regeringen Kristersson har inte fått någon smakstart, det ska sägas. Men Socialdemokraterna i opposition liknar mest en tågkrasch i slow motion. Det är som en fortsättning på de två mandatperioderna i regeringsställning med andra ord.

Oppositionen har en viktig uppgift i en parlamentarisk demokrati. Den ska granska regeringens arbete och samtidigt arbeta fram alternativ till regeringens politik. Agera konstruktivt, helt enkelt. Av den saken har så här långt inte synts mycket.

Istället har Magdalena Andersson, som väl trots allt får betraktas som ledare för den rödgröna oppositionen, fokuserat på att misstänkliggöra, på att ifrågasätta och undergräva regeringens demokratiska legitimitet.

Världen längtar efter “mindre konfrontation och polarisering”, förkunnade Andersson i sitt installationstal som partiordförande. I opposition har konfrontation och polarisering istället blivit Anderssons främsta kännetecken.

Att beklaga den politiska utvecklingen i USA och samtidigt föra in de värsta avarterna av amerikansk politik i den svenska, är den socialdemokratiska varianten av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. “Dubbeltänk”, kallas det i George Orwells roman 1984.

Rent praktiskt har oppositionspolitik à la Andersson mest handlat om att kritisera regeringen för att den inte, eller ännu inte, genomfört förslag som Socialdemokraterna själva inte vill se genomförda, i ett slags spelad omsorg om att sådana löftesbrott skadar väljarnas förtroende för politik.

När Andersson, som i åtta år ingått i en regering som sett gängkriminaliteten skena, kritiserar Kristerssonregeringen och justitieminister Gunnar Strömmer (M) för senfärdighet just när det gäller insatser mot kriminaliteten, är det återigen svårt att veta om man ska skratta eller gråta.

Sverige förtjänade en bättre regering än den Magdalena Andersson ledde. Sverige förtjänar också en bättre opposition än den Magdalena Andersson leder. På den första punkten finns det i alla fall fortfarande ett visst hopp om bättring.

Läs även: Gudmundson: Magdalena Anderssons piga – en säkerhetsskandal