Att hjälpa flyktingar som vill återvända till sitt gamla hemland borde inte vara kontroversiellt, tvärtom. Och stöd till återvändande har aldrig varit kontroversiellt – förrän nu plötsligt.
Upproret började i lilla Jokkmokk. När regeringens särskilda samordnare för återvandring i en rundskrivelse till landets kommuner bad om ett möte för att diskutera hur arbetet med frivillig återvandring kan stärkas, sparkade Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, bakut med orden att det är ”ett osvenskt sätt att se på människor och deras värde”.
Enligt Niclas Hökfors (S), kommunalråd i Överkalix, så hade äldre och barn fått svälta om det inte varit för kommunens utlandsfödda arbetskraft. Det rödgröna styret på Gotland – C, V och MP – låter hälsa att man inte ser något ”behov av samtal om hur vi ska bli färre medborgare på Gotland”. Växjö avböjer också ett möte: “Vi vill skicka tydliga signaler att alla behövs”, hälsar kommunalrådet Malin Lauber (S). Uppsala vill inte vara sämre. ”Uppsalas motto – välkommen hit, välkommen hem – är på allvar”, lyder beskedet från S, V och MP. Det låter som ett eko från 2015, från månaderna före flyktingkrisen. Det låter Refugees welcome. Det är som om de senaste tio årens debatt om växande utanförskap aldrig ägt rum. Som om problem med arbetslöshet och biragsberoende bland utrikes födda inte existerade.
Till en början var det mestadels små landsortskommuner med vänsterstyre i norra Sverige som ställde sig avvisande. Men även rikets tredje största stad, Malmö, har hakat på.
“För oss är det viktigt att alla människor som hittat sin trygga plats i vår stad ska känna att de är välkomna – därför skulle det bli väldigt fel om jag tog ett möte som handlar om att stärka arbetet med att de ska återvandra”, säger kommunalrådet Sedat Arif (S) till SVT.
Återvandringsbidrag är inte avsedda för dem som “hittat sin trygga plats” i Malmö. Eller Växjö. Eller Jokkmokk. Eller någon annan plats i Sverige. Det är ingen signal om att invandrare är icke önskvärda. Det vet så klart alla, från Boman i norr till Arif i söder.
Att det nästan uteslutande är kommuner med rött eller rödgrönt styre som plötsligt kommit på att återvandring är oförenlig med deras värdegrund, vittnar om att det som pågår är en koordinerad, politiskt motiverad kampanj mot regeringen – inte omsorg om Sverige, inte omsorg om invandrare eller deras känslor.
Bidrag till återvandring är inget nytt. I Sverige har det funnits sedan 1984 då det infördes av en socialdemokratisk regering. På individuell nivå skulle det kunna vara en lösning för den som aldrig funnit sig till rätta i Sverige, den som aldrig fått in en fot på arbetsmarknaden, den som aldrig lärt sig svenska, den som fastnat i så kallat utanförskap. Och de är många.
Men någon nämnvärd betydelse har bidraget aldrig haft. Åren 2013–2023 beviljades totalt endast 41 personer bidrag till återvandring. Under samma period utvandrade 6 001 irakiska, 4 227 iranska, 2 737 somaliska och 942 bosniska medborgare från Sverige, allt enligt utredningen Stöd till invandrares utvandring (SOU 2024:53).
Regeringen hoppas ändra på detta genom att höja bidraget rejält vid årsskiftet, från nuvarande 10 000 kronor per vuxen till som mest 350 000 kronor.
Det hade varit utmärkt om alla de tiotusentals flyktingar, “flyktingar” och anhöriga som lever som bidragsförsörjda år efter år, utan att lära sig svenska, utan att komma in i samhället, bestämt sig för att återvända. Det lär inte ske. Att leva på bidrag i Sverige – kanske kombinerat med svartjobb – lär även i fortsättningen för de flesta framstå som något att föredra framför en osäker framtid i länder som Syrien, Irak eller Somalia.
Om ett antal av landets invandrade kriminella klaner kunde förmås att återvandra, hade det varit lysande affär. Men sannolikheten för att det ska ske lär vara ännu mindre.
Läs även: Skogkär: Arbetslinjen behöver kombineras med en återvandringslinje
De argument mot återvandring som nu framförs kokar ner till att alla behövs och att det sänder ut signaler om att invandrare inte är önskvärda i Sverige. Dessa försök att framställa återvandring som något annat än det är, den spelade dumheten, den spelade moraliska indignationen, talar sitt tydliga språk.
Få saker skorrar falskare än när företrädare för Socialdemokraterna beskriver återvandring som ett sätt att peka ut invandrare som problem och icke önskvärda.
Särskilt som partiets integrationspolitiska talesperson Lawen Redar villigt medger att den invandringspolitik som bedrivits de senaste trettio åren – bland annat av socialdemokratiska regeringar – varit på tok för generös. Numera säger S att migrationspolitiken måste vara ytterst stram för överskådlig tid om det alls ska vara möjligt att bryta segregationen.
Detta om något borde enligt Sedat Arifs, Malin Laubers och andra socialdemokraters sätt att resonera sända väldigt tydliga signaler till invandrare i Sverige om att de inte är önskvärda, inte välkomna. Mot den bakgrunden framstår S hastigt påkomna och indignerade kritik av återvandringsbidraget som rent hyckleri.
Eller – så är talet om den strama migrationspolitiken från partiledningens sida bara ett sätt att lura väljarna, medan kommunalrådens (S) uttalanden avspeglar den politik partiet egentligen står för.
Och i Aktuellt på onsdagskvällen lät det mycket riktigt såhär från Lawen Redar:
”Det är rätt uppenbart att den här regeringen inte vet vad den håller på med. De här kommunerna kämpar ju för att få fler människor i arbete i bristyrken och nu ska de samtidigt uppmana människor att lämna landet. Det är en tvetydighet här som ingen begriper sig på.”
Men tvetydigast av alla är ändå Socialdemokraterna.
Läs även: Gudmundson: Har ni aldrig hört talas om Återvandringskontoret?
