Turkiets nej till svenskt Natomedlemskap började inte med en koranbränning. Det började inte med en upphängd Erdogandocka. Det började med Peter Hultkvist (S), den förre försvarsministern.

“Sverige har en försvarsminister som vågat stå på kurdernas sida. Det är därför Erdoğan inte vill släppa in oss i Nato.”

Det medgav Daniel Swedin, politisk redaktör på LO-ägda Arbetet och tidigare talskrivare hos Stefan Löfven (S), i maj förra året. Swedin reagerade på ett uttalande av den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan föregående dag.

“Sverige har blivit en fristad åt PKK och andra terroristgrupper. Vi ser inte positivt på deras Nato-medlemskap”, förklarade Erdogan.

Vi den tidpunkten hade Sveriges regering inte ens fattat beslutet att söka medlemskap i Nato, långt mindre lämnat in en medlemskapsansökan.

Paul Levin, föreståndare för Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet, drog en slutsats snarlik Swedins. Den socialdemokratiska regeringens goda relationer med det kurdiska partiet PYD i norra Syrien och dess väpnade gren YPG retade Turkiet.

“Turkiet ser dem som identiska med [terrororganisationen] PKK och vill att Sverige ska bryta kontakterna, men Sverige delar inte den synen”, sade Levin i en intervju med Dagens Nyheter. Turkietkännaren Levin konstaterade också att Sverige av Turkiet betraktas som “vänligt inställt till PKK”.

Det kan låta märkligt med tanke på att Sverige var det andra landet i världen, efter Turkiet, som terrorklassade PKK. Det skedde 1984, när Olof Palme (S) var statsminister. Terrorklassningen hindrade dock inte att Sverige, med sin generösa asylpolitik, blev en fristad för PKK-anhängare.

Att Turkiet i detta sammanhang fick ögonen på just Peter Hultqvist är knappast en slump. 2011 höll Hultqvist till exempel ett tal inför PKK-anhängare på en fest i Borlänge. Där högtidlighålls terrorgruppens bildande 33 år tidigare. Festlokalens väggar pryddes av PKK-flaggor. På en vägg hängde ett jätteporträtt av PKK-ledaren Abdullah Öcalan. Hultqvist var vid denna tidpunkt ordförande i Socialdemokraternas partidistrikt i Dalarna.

När Dalarnas Tidningar i samband med festen frågade Hultqvist vad han ansåg om terrorstämplingen av PKK, svarade denne avfärdande:

“Det man bör göra är att lösa frågan om kurderna så kanske den delen av debatten försvinner. Man ska inte fastna i det här med PKK.”

Läs även: Skogkär: Socialdemokraterna tar Sverige in i Nato – för partiets skull

Några år senare, 2019, publicerade tankesmedjan Seta, med nära band till den turkiska regimen, en rapport om PKK:s uppbyggnad i Europa. Där pekas en rad europeiska politiker ut som PKK-anhängare, bland dem Hultqvist och Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh.

Samma år blev dåvarande utrikesministern Ann Linde (S) utskälld efter noter av Turkiets utrikesminister Mevlüt Cavusoglu. Det var sedan den svenska regeringen gått i bräschen för att EU skulle införa ett vapenembargo mot Turkiet som svar på landets militäroffensiv mot kurdiskkontrollerade områden i Syrien. På en presskonferens i Ankara läxade Linde upp värdlandet.

“Jag tog upp frågan med nordöstra Syrien och vad som hade hänt. Jag fick en utskällning som inte var av denna världen”, har Linde berättat.

Den enes frihetskämpe är den andres terrorist, heter det. För Erdogan och Turkiet är PKK, YPG och PYD, samma skrot och korn. Terrorister. Och de som inte delar den turkiska regimens uppfattning i detta avseende ses inte med blida ögon i Ankara.

Sveriges aktier sjönk därför ytterligare i kurs hos Erdogan efter Socialdemokraternas överenskommelse med den politiska vilden Amineh Kakabaveh hösten 2021.

I den omröstning i riksdagen där Magdalena Andersson utsågs till Sveriges första kvinnliga statsminister hängde allt på en röst. Amineh Kakabavehs röst. För att försäkra sig om Kakabavehs stöd ingick Socialdemokraterna ett avtal med henne. I denna överenskommelse utfäster sig Socialdemokraterna att på olika sätt bistå det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien. PYD kallas “legitim samtalspartner”. Att “frihetskämpar som slagits för eller sympatiserar med YPG/YPJ eller PYD” av “vissa statsaktörer” – läs Turkiet – klassas som terrorister är “oacceptabelt”, fastslås det.

I praktiken lät Magdalena Andersson en politisk vilde diktera villkoren för en viktig del – en mycket viktig del skulle det visa sig ett halvår senare – av svensk utrikespolitik

I juni förra året, efter att Sverige lämnat in sin Natoansökan och således efter att Erdogan sagt nej till svenskt medlemskap, blev Kakavaveh än en gång Socialdemokraternas räddning. Det var i samband med att en misstroendeförklaring riktats mot dåvarande justitieministern Morgan Johansson (S). Inför omröstningen i riksdagen försäkrade Socialdemokraterna att överenskommelsen med Kakabaveh fortfarande gällde.

”Det är klart att det [från Turkiets sida] anses dåligt att den svenska regeringen viker sig för henne. Även om kanske ingenting har ändrats i sak, så är ju Turkiets krav kända och det har bland annat handlat om att Sverige ska bryta förbindelserna med vad de ser som den syriska delen av PKK”, kommenterade Paul Levin i Svenska Dagbladet.

För Socialdemokraterna kom Rasmus Paludans koranbränning som en skänk från ovan. I skydd av röken försöker Magdalena Andersson nu fly sitt och partiets ansvar. Särskilt statsmannamässigt är det inte. Däremot väldigt socialdemokratiskt.

Läs även: Skogkär: Det lönar sig inte för regeringen att krypa för Turkiet