Det finns en underbar och underfundig barnbok, eller snarare en serie barnböcker, av Anna Höglund och Gunnar Lundkvist som handlar om Igelkotten och Mullvaden. Mullvaden är en lite tråkig, ordningsam figur, Igelkotten något av en bohem som tar dagen som den kommer.

I en av böckerna går de två vännerna och handlar, Mullvaden ska göra en pannkakssmet men har slut på mjölk. Väl i butiken fyller Igelkotten kundvagnen med allsköns varor och är sedan på väg ut, förbi kassan, utan att betala. Då ingriper den rättrådige Mullvaden.

“Man måste göra rätt för sig”, förmanar han strängt sin kamrat med det rymliga samvetet.

Men Igelkotten blir honom inte svaret skyldig:

“Jag gör alltid vad som är rätt för mig”, replikerar han.

Ungefär så är det med Socialdemokraterna också. Partiet gör alltid det som är rätt för sig.

I Natofrågan har partiordföranden Magdalena Andersson gång på gång betonat att det är Sveriges bästa och inget annat än Sveriges bästa hon och hennes parti – liksom den regering Andersson leder – har för ögonen när det nu drar ihop sig till ett oundvikligt beslut i Natofrågan.

Men det ska nog inte uteslutas att även vad som är bäst för Socialdemokraterna spelar in.

Läs även: Skogkär: Socialdemokraternas Natoångest går att ta på

Det är fem månader kvar till höstens riksdagsval. Utgången är helt oviss. Valrörelsen har i princip redan börjat. Regeringsmakten står på spel.

Och som författaren Vilhelm Moberg en gång påpekade:

”Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer – att ta makten och att behålla den.”

Nu inser S att Natofrågan riskerar att leda till att makten glider partiet ur händerna.

I skuggan av ryska krigsförbrytelser och bilder på mördade, torterade och massakrerade civila i Ukraina har opinionsvindarna snabbt vänt. Det finns nu en majoritet i riksdagen för svenskt Natomedlemskap – åtminstone förutsatt att Finland också går med – liksom en positiv Natoopinion bland väljarna.

Mot Natomedlemskap står Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Eller?

Magdalena Andersson och partiledningen vill inte på några villkors vis att Nato ska bli en valfråga. Det blir den om S håller fast vid att Sverige inte ska gå med i försvarsalliansen.

I måndags meddelade Socialdemokraterna att partiet i all hast ska genomföra en intern “säkerhetspolitisk dialog”. I Aktuellt i SVT samma kväll återkom partisekreteraren Tobias Baudin två gånger till hur viktigt det är att det går undan: “Vi vill komma igång med vår valrörelse”, förklarade han.

Att S inte vill ha Natofrågan som ett störningsmoment i denna valrörelse är tydligt.

Läs även: Altstadt: En revolöution i synen på Nato

I decennier har det varit en självklarhet i den socialdemokratiska teorin och praktiken att neutralitetspolitiken – numera övergiven – och alliansfriheten tjänar Sverige väl. Det är denna frihet från ömsesidiga militära förpliktelser i händelse av kris eller krig som påstås vara förklaringen till att Sverige haft 200 år av fred.

Men den ryska invasionen av Ukraina omkullkastade inte bara den europeiska säkerhetsordning som mödosamt byggts upp efter Murens fall och Sovjetunionens sammanbrott, den ryckte också undan mattan för den svenska alliansfriheten.

Det ryska angreppet på det neutrala och alliansfria Ukraina, precis som Nazitysklands angrepp på neutrala och alliansfria länder som Danmark och Norge, visar att neutralitet och alliansfrihet – varken var för sig eller tillsammans – garanterar någonting när en fascistoid stormakt bestämt sig för att den behöver mer lebensraum.

Att Finlands regering inom kort kommer att meddela att landet går med i försvarsalliansen Nato är det få som tvivlar på.

För svenskt vidkommande – eller snarare för de svenska socialdemokraternas vidkommande – står det fortfarande och väger. Partiet är djupt splittrat, Natomotståndet grundmurat. Men inför hotet om att en Natostrid riskerar att leda till att regeringsmakten går förlorad, kan möjligen även partiets mest inbitna Natokritiker gå med på att, om än ytterst motvilligt, ta farväl av alliansfriheten.

Läs även: Gudmundson: Nej till folkomröstning om Nato

På onsdagen offentliggjorde Finland sin säkerhetspolitiska analys. Bedömningen som görs i vårt östra grannland är att ”Finlands och Sveriges eventuella Natomedlemskap höjer tröskeln för användning av militära maktmedel i Östersjöområdet, vilket ökar stabiliteten i området på längre sikt”.

Ett Natomedlemskap stabiliserar, det destabiliserar inte, vilket Magdalena Andersson tidigare varnat för.

Som ett preludium till publiceringen av den finska analysen framträdde Andersson tidigare på dagen med sin finska statsministerkollega Sanna Marin (S) på en gemensam pressträff. Där underströk båda vikten av ett snabbt beslut som tar veckor snarare än månader.

Vilket beskedet blir ville varken Andersson eller Marin svara på. Så klart. Processen ska ha sin gång.

Det är svårt att föreställa sig att Finland inte lämnar in en medlemsansökan. Och om Finland gör så är det nästan lika svårt att föreställa sig att Sverige inte följer efter, hur djupt Natomotståndet än sitter i den socialdemokratiska folksjälen.

Socialdemokraterna gör som sagt det som är rätt för sig. Och den här gången sammanfaller med all sannolikhet och lyckligtvis det som är rätt för partiet med det som är rätt för Sverige: att gå med i Nato. Det kommer att göra ett svårt beslut betydligt lättare för Andersson och hennes partikamrater.

Läs även: Skogkär: Efter vapen till Ukraina är det dags för medlemsansökan till Nato