Socialdemokrater brukar säga att de är stolta – om än inte nöjda – över vad de åstadkommit. Intervjuad i måndagens Dagens Nyheter förklarar klimat- och miljöminister Annika Strandhäll (S) dock att hon är väldigt nöjd med vad regeringen gjort inom hennes ansvarsområde de gångna två mandatperioderna.

På vilka grunder är dock oklart. Såväl Klimatpolitiska rådet som naturvårdsverket har kommit fram till att Sverige med nuvarande politik inte kommer att nå dagens klimatmål som alla riksdagspartier utom SD försvurit sig till – inga nettoutsläpp av växthusgaser efter 2045.

Oavsett ligger klimatmålet fast, försäkrar Strandhäll och öppnar till och med för en skärpning; mer måste och ska göras. Storverken kommer som brukligt är när det gäller Socialdemokraterna att utföras efter valet, under den kommande mandatperioden. “Vårt Sverige kan bättre”, som partiets slogan lyder. Eller som Joe Hill diktade en gång i tiden: “You get pie in the sky when you die”.

Strandhälls svar i intervjun är påtagligt fria från konkretion. Ministern är utomordentligt nöjd med att ett klimatpolitiskt ramverk kommit på plats och hoppas också kunna sätta mål för en minskning av de utsläpp som svensk konsumtion orsakar i andra länder. Det finns en “road map framåt kring vad vi ska göra”, framhåller Strandhäll också. Men mål och kartor är en sak och de åtgärder som ska vidtas för att uppnå målen något annat.

“Vi kommer att vilja göra mer av det vi ser fungerar”, förklarar Strandhäll i ett svar som knappast rätar ut några frågetecken.

Ett konkret besked ger dock Strandhäll i intervjun. Reduktionsplikten, som innebär att bensin och diesel späs ut med betydligt dyrare biobränsle, vilket är en starkt bidragande orsak till de höga drivmedelspriserna, ligger fast. Som bekant har reduktionsplikten pausats i år just på grund av de stigande bränslepriserna. Men den ökning av utsläppen pausen leder till ska tas igen senare, förslagsvis genom att reduktionsplikten accelereras kommande år. Något att tänka på inför valdagen 11 september för alla som är beroende av bilen.

Och självfallet ska Sverige även i fortsättningen vara ledande inom klimatpolitiken “i EU och andra internationella sammanhang”, försäkrar Strandhäll. Självförtroendet är det inget fel på.

Frågan är i vilken utsträckning andra länder låter sig ledas. Att Kina, som i dag ensamt står för omkring en tredjedel av världens totala utsläpp av växthusgaser, inte kunde bry sig mindre om Sveriges ledarskap är uppenbart.

Det är också tveksamt i vilken utsträckning länder inom EU låter sig påverkas av Sveriges exempel.

Inför utsikten om en vinter utan ryska gasleveranser har den tyska rödgröna regeringen beslutat att återstarta kolkraftverk som tidigare tagits ur bruk. Redan förra året ökade Tysklands utsläpp av växthusgaser med 4,5 procent. Ökningen i år lär inte bli mindre. ”Erst kommt das Fressen, dann kommt die Moral”, som den tyske dramatikern Bertolt Brecht konstaterade – mat på bordet går före moralen.

Läs även: Skogkär: Annika Strandhäll talar sannolikt

Intervjun med Strandhäll ger inte direkt intryck av att svensk klimatpolitik vilar i trygga händer. Så är det heller knappast tack vare sina djupa sakkunskaper som Annika Strandhäll av statsminister Magdalena Andersson (S) tilldelades ansvaret för detta högprioriterade politikområde.

Strandhälls främsta kvalifikationer är att hon är duktig på att prata runt och på att slugga. Emellanåt blir det närmast ovärdigt – i alla fall om man förväntar sig att ett statsråd ska uppträda med ett mått av värdighet i offentliga sammanhang. Strandhälls beramade debatt mot Moderaternas energipolitiska talesperson Carl-Oskar Bohlin under Almedalsveckan är ett exempel bland många.

Strandhäll suckade djupt. Strandhäll skakade på huvudet. Strandhäll himlade med ögonen. Strandhäll höjde rösten. Strandhäll muttrade för sig själv medan Bohlin talade. Hennes leenden signalerade att det där var något av det dummaste hon hört. När Bohlin invände mot Strandhälls historiebeskrivning avfärdade statsrådet detta med ännu en suck och ett “skit samma”.

Efter debatten startade rykten om att Strandhälls uppträdande under debatten kunde förklaras av att statsrådet efter ankomsten till Gotland tittat väl djupt i rosévinsflaskan.

Den enkla sanningen är säkert en annan: Strandhäll är inte bättre än så här. Hon har dåligt grepp om sitt ämnesområde. Hon ska förklara och försvara en politik som är en enda röra. När Strandhäll så ställs mot en politisk motståndare som vet vad han talar om faller hon tillbaka på väl inövade härskartekniker.

“Vad ska ni göra och vem ska ni göra det med?” Så lyder en klassisk fråga politiska motståndare emellan inför ett val.

Medan det åtminstone vad det gäller den för klimatmålens uppnående avgörande energipolitiken finns det ett relativt väl samlat högeralternativ bestående av M, SD, KD och L.

Vad socialdemokraterna kan erbjuda väljarna är fyra år till av rödgrön röra. I lag med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Och med Centern som det tredje stödhjulet under vagnen. Den färden kan inte gärna sluta någon annanstans än i diket.

Att Strandhäll har en “road map” lär under sådana omständigheter vara till föga hjälp.

Läs även: Lindberg: Strandhäll visar hur lite Sverige värderar kunskap