En fråga tränger sig på: finns det intelligent liv i Miljöpartiet?

Ett tecken på intelligens är att lära av sina misstag. Att dra logiska slutsatser utifrån konsekvenserna av en viss handling, en viss politik, vissa beslut. Och i det fall konsekvenserna blir oönskade – inte upprepa samma misstag i det oändliga.

Utvecklingen i Sverige de senaste decennierna med ökande segregation och utanförskap, grov organiserad brottslighet av systemhotande karaktär, framväxten av ett skuggsamhälle där den starkes rätt, inte svensk lag, gäller, borde ha gett Miljöpartiet åtskilliga tillfällen att stanna upp, fundera över sin politik, kanske rent av ompröva den. Påskhelgens koranupplopp var ännu ett sådant tillfälle. Men icke.

I en debattartikel i Aftonbladet skriver språkröret Märta Stenevi:

“Förortens invånare har varierat, men fattigdom, det sociala utanförskapet och hopplösheten har förenat dem genom decennier. I dag har segregationen lett till att fattigdom och utländsk bakgrund sammanfaller.
Det är ett samhällsproblem som i grunden inte har någonting med vare sig etnicitet eller religion att göra.”

Det är inte alldeles enkelt att förstå vad Stenevi och Miljöpartiet vill ha sagt med detta, det ska erkännas. Men det tycks som om de vill göra gällande att så som det i dag ser ut i dessa bostadsområden – som i de flesta fall inte alls är några förorter – så har det alltid sett ut, och så skulle det se ut oavsett vilka människor som bodde där, oavsett om de är invandrade eller infödda. I Skäggetorp, Rinkeby, Rosengård, Norrby har alltid de människor som är hänvisade till ett liv i fattigdom, utanförskap och hopplöshet samlats. Det är platserna i sig som på något magiskt sätt – svart magi kanske – drar till sig misär.

Man får då förmoda att Miljöpartiet, med samma logik, anser att samtliga Sveriges cirka 60 “särskilt utsatta områden” alltid haft samma problematik som i dag.

Genom invandringen har det skapats en etnifierad svensk underklass. Det vill Stenevi och Miljöpartiet inte kännas vid, eftersom MP med sin gränslösa migrationspolitik varit pådrivande för att skapa den nuvarande situationen.

På en presskonferens hösten 2015 tvingades partiets dåvarande språkrör Åsa Romson att med tårar i ögonen erkänna att gränsen var nådd, att Sverige inte kunde ta emot fler asylsökande, att mottagningssystemet var på väg att kollapsa.

Men snart var allt glömt. Det dröjde inte länge förrän Märta Stenevi och flera med henne efterlyste ökat flyktingmottagande. De asylsökande var inte för många, det var Sveriges mottagningssystem som hade för liten kapacitet. Det är den linje partiet fortsatt driver.

Stenevis lösning på de problem partiet varit med och skapat – och som nu senast kom till uttryck i form av våldsamma upplopp – är “en ekonomisk politik som minskar fattigdomen och skapar goda förutsättningar för alla som lever i Sverige, oavsett var man är född” samt en “rigid socialpolitik som lyfter in människor i innanförskapet”.

Fast att kalla det lösning är att ta i. Det Stenevi erbjuder är ord. Tomma ord. Floskulösa förhoppningar om att det svensk politik och svenska regeringar misslyckats med under decennier, en framgångsrik integration av utlandsfödda, det ska mer av samma politik och mer av social ingenjörskonst nu åstadkomma.

Läs även: Alexandersson: Allt är Miljöpartiets fel!

Sverige är ett av världens ekonomiskt sett mest jämlika länder. Att klyftorna ökat de senaste decennierna är i stor utsträckning en följd av den flyktinginvandring Miljöpartiet alltid vill se mer av.

Knappast något land kommer i närheten av Sverige när det gäller de ekonomiska resurser som satsats på integration, ändå är resultatet inte ens mediokert.

Enligt Mipex, Migrant Integration Policy Index, är den svenska integrationspolitiken världsbäst – på papperet. Få andra länder kan mäta sig med Sverige när det gäller att garantera invandrare samma rättigheter, möjligheter och trygghet som infödda.

Ändå 60 “särskilt utsatta områden”. Ändå upplopp. Ändå ett växande skuggsamhälle. Ändå allt tydligare etniska konflikter. Det är som om det finns faktorer Miljöpartiet med flera inte tagit i beaktande: volymer och kulturell distans.

Ju större migration och ju större kulturellt och värderingsmässigt avstånd mellan Sverige och de länder migranterna kommer från, desto svårare blir det att klara integrationen.

På ett sätt har Stenevi rätt när hon skriver att “etnicitet och religion” inte har någon betydelse för segregationen. Låt några tiotusen lågutbildade, infödda svenskar försöka starta ett nytt liv i Saudiarabien eller Afghanistan så lär ni också få se på ett integrationsmisslyckande som heter duga.

När nu tiotusentals ukrainska flyktingar söker sig till Sverige – troligen 80 000 i år enligt Migrationsverkets nya prognos – sätts det svenska mottagandet åter på svåra prov. Viljan att hjälpa ukrainare som flyr undan det ryska angreppskriget är stor, välviljan påtaglig. Men även om det finns anledning att tro att förutsättningarna för en lyckad integration är bättre när det gäller ukrainare än många andra flyktinggrupper, så lär det inte bli problemfritt. Ukraina är ett land som före kriget hade stora problem med korruption, organiserad brottslighet – inte minst kvinnohandel. Det lär märkas så småningom.

Moderaterna bär ett stort ansvar för segregationen, utanförskapet, kriminaliteten. Alliansens mångåriga samarbete med Miljöpartiet om migrationspolitiken fick förödande resultat. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt vädjade om “öppna hjärtan”. Men det är inte öppna hjärtan som saknats i Sverige, det är kalla huvuden.

Moderaterna tycks ha lärt sig av sina misstag. Partiet har lagt om sin migrationspolitik radikalt. Det är ett tecken på styrka, inte på svaghet. Miljöpartiet kör på som tidigare.

Albert Einstein lär ha sagt att galenskap är att göra samma sak om och om igen och samtidigt förvänta sig olika resultat. I så fall uppfyller Miljöpartiet med god marginal kriterierna för galenskap. Det är partiet dessvärre inte ensamt om i svensk riksdag.

Läs även: Skogkär: Miljöpartiet är riksdagens verkliga extremparti