Den ekonomiska brottsligheten i Sverige blir allt mer komplex, allt mer omfattande och genererar allt större brottsvinster, konstateras det i en ny rapport från Ekobrottsmyndigheten.
Den kriminella ekonomin i Sverige omsätter mellan 100 och 150 miljarder kronor årligen, enligt en ny lägesbild från Ekobrottsmyndigheten. Mellan 100 och 150 miljarder. Det är ett rejält spann, vilket tyder på att osäkerheten om den kriminella ekonomins verkliga omfattning är stor. En sak är dock säker; den kriminella ekonomin har inget problem med tillväxten. Tvärtom växer den så det knakar.
De kriminella har i allt större utsträckning börjat rikta in sig på välfärdssystemen, på bank- och kreditinstitut, på premiepensionssystemet samt stora bygg- och infrastrukturprojekt. Här begår de skattebrott, bokföringsbrott och penningtvättbrott men även mer traditionella bedrägerier och annan brottslighet. Här finns enorma belopp att tjäna samtidigt som risken att bli dömd är liten. Ett tämligen nytt upplägg är att starta apotek, vårdcentraler, tandläkarmottagningar och olika hem för vård av barn och vuxna. Komplicerade företagskonstruktioner gör det möjligt att tvätta svarta pengar i närmast industriell skala. Det är en parallell kriminell ekonomi som vuxit fram.
Medan den typiske ekonomiske brottslingen förr var någon som begick brott i sitt företag, till exempel genom att fuska med skatten, startar dagens ekonomiska brottslingar företag enbart i syfte att begå brott. Advokater, skattejurister, banktjänstemän, fastighetsmäklare eller tjänstemän vid myndigheter agerar möjliggörare genom att bistå de kriminella med kunskap om systemen.
Den organiserade brottsligheten med sitt omfattande våldskapital och den ekonomiska brottsligheten håller på att växa samman på ett sätt som gör den samhällshotande. Systemhotande.
Läs även: Skogkär: Vänsterns käpphäst om brottslighet leds till slakt
Politiska beslut som på olika sätt gjort det enklare att starta företag har också underlättat för kriminella. 2009 sänkte regeringen Reinfeldt gränsen för lägsta tillåtna aktiekapital i privata aktiebolag från 100 000 kr till 50 000 kr. “Ett sänkt krav på aktiekapital kan främja företagande. Det ska vara enkelt och lönsamt att starta och driva företag”, löd motiveringen. Några år senare tyckte dåvarande Centerledaren och näringsministern Annie Lööf att kapitalkravet borde sänkas till 1 krona. Så långt gick det aldrig, men efter en överenskommelse 2019 mellan Socialdemokraterna, Lööfs Centerparti, Liberalerna och Miljöpartiet halverades det lägsta tillåtna aktiekapitalet ännu en gång, till endast 25 000 kronor.
I propositionen noterades att kravet på ett visst aktiekapital är tänkt att göra det svårare att använda aktiebolag för “ekonomisk brottslighet och andra otillbörliga syften”. Men de förväntade fördelarna i form av ökad tillväxt och ökad sysselsättning till följd av det sänkta kapitalkravet, ansågs väga tyngre. Dessutom skulle det få fler kvinnor att starta eget, ett lyft för jämställdheten.
År 2010 avskaffades revisionsplikten för mindre aktiebolag. En kontrollfunktion försvann. Digitaliseringen har också gjort det enklare att starta företag. Kanske lite väl enkelt.
“I dag går det att starta och driva företag helt digitalt och kontrollerna av vem som faktiskt använder en e-legitimation eller agerar i ett bolags namn är svaga. Ytterligare en sårbarhet är att bolag och identiteter kan utnyttjas på distans från andra länder, vilket gör det ännu svårare att utreda och lagföra brott”, konstaterar Ekobrottsmyndigheten.
Samtidigt är det vid det här laget väl känt att det finns allvarliga brister i folkbokföringen, vilket bland annat Riksrevisionen tidigare påpekat.
I en lägesbild publicerad förra året bedömde Skatteverket att det finns hundratusentals personer som myndigheten inte har koll på. Till exempel finns det någonstans mellan 74 000 och 158 000 personer som är folkbokförda här fast de lämnat Sverige. Den stora osäkerheten om det verkliga antalet säger en del om sakernas tillstånd.
Lägg till detta hundratusentals samordningsnummer som skvalpar runt i systemet och som i många fall är kopplade till personer med okänd identitet. Dessa samordningsnummer kan till exempel användas för att skapa falska inkomstuppgifter som sedan används vid bidragsbrott och bedrägerier.
Läs även: Skogkär: Sverige är ett smörgåsbord för kriminella
Det är en alarmerande bild som tecknas av Ekobrottsmyndigheten. Rapporten kan läsas som en förteckning över alla brister i kontrollsystemet – och de är många. Myndigheten vill se höjda straffskalor, vilket skulle gör det möjligt att använda olika tvångsmedel som häktning, elektronisk övervakning och avlyssning vid misstankar om brott. Men hur långt räcker det?
“Vi har varit naiva som samhälle. Jag kunde inte ens föreställa mig omfattningen, vare sig när det gäller hur vanligt förekommande det är eller hur storskaligt det bedrivs”, säger myndighetens generaldirektör Rikard Jermsten, som tillträdde sin post så sent som i oktober förra året, till Dagens Nyheter om den kriminella ekonomin.
Jaha. Naiva. Nu igen. Nåja, vissa har i så fall varit mer naiva än andra. Väldigt mycket mer. Dessvärre tycks naiviteten ha varit särskilt utbredd bland de styrande, bland beslutsfattarna, eliterna, de där uppe, de som anser sig veta bättre. Men naivitet – om nu inte ren dumhet eller kriminellt lättsinne är en mer passande beskrivning – är inte en förmildrande omständighet. Tvärtom.
