Brottsförebyggande rådet leder i en ny rapport en av vänsterns käpphästar till slakt. Socioekonomiska faktorer duger enligt Brå inte som förklaring till brottslighet.

Det var onekligen på tiden att någon bestämde sig för att koka lim på den gamla kraken. Ändå känns det som en något överraskande vändning med tanke på att de socioekonomiska faktorerna varit kriminologers mest älskade snuttefilt i decennier. Taskig uppväxt, ingen fritidsgård – klart lille Khalid blir kriminell.

Och inte bara det att de socioekonomiska faktorerna bedöms vara dåliga på att förklara varför individer begår brott; det finns enligt rapporten andra, betydligt bättre svar på den frågan.

Brå går i rapporten igenom en uppsjö av tidigare studier och analyser, svenska såväl som utländska. Brå tar sig först an frågan om det alls går att se något samband mellan brottslighet och socioekonomiska faktorer och då avses “föräldrarnas eller uppväxtfamiljens socioekonomiska status, ekonomiska situation eller utbildningsnivå”.

Det korta svaret är ja, även om det skiljer sig en hel del mellan olika studier när det gäller hur tydligt sambandet framträder. Brå konstaterar även att det i dag inte råder någon som helst enighet bland forskare om hur det samband som trots allt kan påvisas ska förklaras.

Därefter kommer rapporten till den intressanta frågan om hur starkt eller svagt sambandet är mellan socioekonomiska faktorer och brottslighet, det vill säga hur sannolikt det är att en person med en viss socioekonomisk bakgrund begår brott.

Olika studier ger varierande resultat men genomgående är sambandet svagt. Detta visar sig exempelvis i att relativt många personer oavsett socioekonomisk bakgrund någon gång begår åtminstone enstaka brott. Samtidigt är de flesta som växer upp med sämre socioekonomiska förutsättningar inte mer brottsliga än de som växer upp under gynnsammare förhållanden.

“Sammanfattningsvis kan det konstateras att forskningen visar att det finns många riskfaktorer som uppvisar starkare samband med brott än familjens socioekonomiska status. Det tycks gälla oavsett vilket land man studerar eller vilka typer av brottslighet som ligger i fokus.”

De faktorer Brå nämner – och som visar ett starkare samband med brottslighet – är föräldrarnas uppfostran, konflikter i familjen, skolproblem eller umgänge med brottsliga kamrater, liksom riskfaktorer direkt kopplade till individen som brottstillåtande attityder eller impulsivitet.

Läs även: Skogkär: Politikerna importerade brottslighet

Det går alltså att i forskningen hitta ett svagt samband mellan socioekonomiska faktorer och brottslighet. Men är det ett orsakssamband där det förra ger upphov till det senare? Det finns, konstateras det i rapporten, forskare som menar att det rör sig om ett “skensamband”, att “den socioekonomiska bakgrunden egentligen inte har någon betydelse för sannolikheten att begå brott”. Det skenbara sambandet förklaras då av bakomliggande faktorer som påverkar både de socioekonomiska förutsättningarna och sannolikheten för att begå brott.

Slutsatsen får bli att kriminellt beteende förklaras av en rad olika faktorer som skiljer sig från individ till individ. Hur olika faktorer samverkar och påverkar varandra och vilka faktorer som i det enskilda fallet har störst påverkan skiljer sig också åt. Inget drömläge för den sociale ingenjören som tror att ökad jämlikhet och jämställdhet löser allt.

Svensk kriminalpolitik vilar sedan gammalt på tanken att ett brott har två offer – den som utsätts för brottet och den som begår brottet. Därför utgår lagstiftningen också från att fängelsestraff ska vara en sista utväg. I den logiken passar föreställningen om socioekonomiska faktorer som hand i handsken. Om dessa faktorer – tolkade som att det är något individen inte rår över – orsakar brott, går det att hävda att det inte är brottsligens fel, skuld eller ansvar. Orsakerna ligger istället på samhällsnivå. I strukturerna.

Fördelen – ur politisk synpunkt – är att det alltid går att utlova större satsningar för att komma tillrätta med de strukturella problemen och när resultatet uteblir kan de ansvariga hävda att orsaken är att det inte satsats tillräckligt. Större resurser och mer tid är allt som krävs.

I valrörelsen upprepade Magdalena Andersson (S) att skillnaden mellan hennes parti och de borgerliga är att de borgerliga bara är tuffa mot brotten, medan de saknar en politik för att angripa brottens orsaker.

“För varje krona min regering kommer att lägga på polisen kommer vi att lägga minst en krona på förebyggande åtgärder”, lovade Andersson diffust, och på så sätt skulle både gängen knäckas och segregationen brytas. Då skulle den utveckling som gått åt fel håll under två mandatperioder vändas.

Tron på att förebyggande åtgärder är lösningen förblir stark. Och det låter ju så bra i de flestas öron. Humanistiskt. Sofistikerat.

Att problemets lösning snarare ligger i att gripa, åtala, döma och låsa in dem som begår allvarliga brott har på motsvarande sätt länge betraktats som en simpel politik. Simpel i meningen osofistikerad och inhuman. Men den bygger åtminstone på ett bevisat samband: att den brottsling som sitter bakom lås och bom har svårt att under tiden begå nya brott.

Läs även: Brinkemo: Stenarna ingen vänder på trots att kulorna viner