Skogkär: Terrorist med fel hudfärg
För delar av vänstern kommer terrorhotet alltid från höger. Därför blir ett islamistiskt terrordåd en förevändning för att tala om hotet från högerextremism. Eller helt enkelt att göra den islamism vänstern annars ivrigt flörtar med till en högerideolgi.
Att attacken mot pridefirandet i Berlin på lördagskvällen var ett islamistiskt terrordåd stod klart tämligen omgående. Lika snabbt stod det klart att detta inte var den gärningsman många önskat sig. Varför kunde det inte ha varit en vit, kristen högerextremist i stället för en brun, muslimsk extremist? Varför kunde det inte ha varit en Behring Breivik istället för ännu en Zaniar Matapour? Somliga uttryckte sin besvikelse över detta öppet. Andra hanterade sin missräkning i det tysta, så gott det gick.
Även om det nu visade sig vara ett islamistiskt terrordåd blev attacken ett tillfälle att ännu en gång tala om hotet från högerextrem terrorism. Och även om förövaren nu var en islamist som utförde sitt dåd av religiösa motiv måste attacken ändå räknas som högerextrem enligt logiken att islamism är en högerextrem ideologi. De gamla vanliga käpphästarna sadlades snabbt och sedan bar det av i full gallopp. Här gällde det att snabbt ta kontroll över berättelsen och infoga dådet i Berlin i den politiskt korrekta berättelsen. Att denna berättelse sedan har föga med verkligheten att göra var av mindre intresse.
I denna offensiv från vänsterkanten förekom ord som islam eller islamism ytterst sparsamt om alls.
I Göteborgs-Posten lyckas kulturchefen Johan Hilton med konststycket att inte alls nämna islam. Han nöjer sig med att beskriva terrordådet som “ett religiöst motiverat hatbrott”.
Efter att i förbigående ha bestämt gärningsmannens ideologiska hemvist – “en terrorist med islamistisk bakgrund” – skriver Jonas Gardell i Expressen om frigörelse och förtryck under Tysklands 1900-talshistoria med nazismens förföljelser av homosexuella som kulmen.
“Ett attentat i Tyskland med sin mörka historia blir extra skrämmande nu när det högerextrema AfD vuxit sig så stora”, varnade Gardell.
På Sydsvenskans kultursida medger Arvid Jurjaks att religiös fundamentalism är ett växande problem i Berlin. Men snabbt styr han över texten till för honom fastare mark:
“Attacken sker också i en tid då Priderörelsen i landet pressas av konservativa och högerradikala krafter”. Det verkliga problemet är nazister och högerextremister och då inte minst AfD.
Att ordförande i det parti Gardell och Jurjaks lyfter fram som det stora hotet mot Tysklands sexuella minoriteter, Alice Weidel, själv lever i ett samkönat partnerskap nämner de givetvis inte. Varför komplicera bilden av “högerextremismen”?
Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida nämner över huvud taget inte gärningsmannens motiv. Istället tas tillfället i akt att hetsa mot professor Agnes Wold som avvikit från åsiktskorridoren i synen på transfrågan genom att framföra kritik mot transrörelsens mer extrema yttringar.
Wold, heter det i Aftonbladet, är ständigt ute och “vevar”, hon “hetsar” mot “hbtqi-personer” och “legitimerar ett hatiskt synsätt och språkbruk som får konsekvenser”. Det är ett osmakligt försök till karaktärsmord. Alltså ungefär vad man kan förvänta sig från Aftonbladets ledarsida.
Andreas Gustavsson, chefredaktör på tidningen ETC, som kallar sig röd, grön och oberoende, beskrev terrordådet som en del i “en bred rekyl mot basala mänskliga rättigheter”, där “olika typer av högerextremism delar fokuspunkt”. Islamismen som en form av högerextremism, således.
Även socialdemokratiska Dala-Demokratens ledarsida har kommit fram till att terrorattacken i Berlin i praktiken var ett högerextremt dåd.
“För radikal islamism är i grunden en form av högerextremism.”
Stor, svart humor uppstår helt oavsiktligt när en skribent på Dagens Nyheters kultursida – var annars – fördömer högern för att, enligt skribenten, utnyttja terrordådet politiskt.
Läs även: Skogkär: Muslimska extremister begår nästan alla dödliga terrordåd i EU
Om nu islamism är en form av högerextremism infinner sig frågan varför det i så fall är vänstern som över hela Europa gör gemensam sak med mer eller mindre radikala islamistiska grupper. Det är rödgröna partier som hoppas vinna makten med hjälp av “den muslimska rösten” och den rösten är sällan vänligt stämd mot sexuella minoriteter.
I Sverige skrev Socialdemokraterna 1999 ett avtal med Sveriges muslimska råd om att hjälpa in muslimska företrädare i riksdag, regioner och kommuner. 2013 valdes dåvarande ordföranden i Islamiska förbundet, en del av islamistiska muslimska brödraskapets europeiska nätverk, in i Socialdemokraternas partistyrelse. Islamisten Mehmet Kaplan (MP) utsågs 2014 till minister i Stefan Löfvens (S) rödgröna regering.
Vänstern, och särskilt dess radikalare delar, ser islamisterna som bundsförvanter i kampen mot de liberala demokratierna i Väst, i kampen för att störta den rådande ordningen. Islamisterna ser vänstern och då särskilt dess radikala delar, som de nyttiga idioter de är.
Stora delar av vänstern hoppas och tror att socialism och islamism kan komplettera varandra, att de står på samma sida, utkämpar samma strid. Därför vandrar de runt med palestinska och till och med iranska flaggor i pridetågen. Ingenstans blir det fullkomligt barocka i vänsterns islamofili – dess naiva beundran för islam – så tydligt som när grupper av typen Queers for Palestine förklarar sin obrottsliga solidaritet med Gaza, en plats där de inte skulle överleva många minuter på grund av sin sexuella läggning.
Det är svårt att greppa graden av självbedrägeri som krävs för att få ihop den världsbilden. Men uppenbarligen är det fullt möjligt.
