För på dagen tio år sedan stod dåvarande statsministern Stefan Löfven (S) på Medborgarplatsen i Stockholm och uttalade de bevingade orden “mitt Europa bygger inte murar”. En månad och några dagar senare var det dags för det stora spektaklet Sverige tillsammans på Münchenbryggeriet i Stockholm. Hela det svenska etablissemanget, inklusive kungaparet, hade mobiliserats för att, som det hette, “skapa ännu bättre förutsättningar för nyanlända som kommer till Sverige”. Mer än något annat påminde tillställningen om ett gigantiskt frireligiöst väckelsemöte. Det var i stort sett bara tungomålstalandet som saknades.

Det var för övrigt här den dåvarande överintendenten på Forum för levande historia, historikern Ingrid Lomfors, sammanfattade den av överheten påbjudna rätta läran i tre korta punkter: “Invandring är inget nytt. Vi är alla en konsekvens av invandring. Det finns ingen inhemsk svensk kultur” – apropå den dagsaktuella debatten om kulturkanon.

På Münchenbryggeriet nådde masspsykosen sin kulmen.

Bara några veckor senare, den 24 november, kallade den rödgröna regeringen till pressträff. Löfven och en gråtfärdig Åsa Romson (MP), vice statsminister, meddelade att nu gick det inte längre. Gränsen var nådd. En rad åtgärder skulle sättas in för att minska antalet asylsökande. Det var dags att bygga om inte murar så i alla fall staket.

“Det är fruktansvärda beslut som regeringen nu känner sig tvingad att fatta.”, sade Romson.

Att det var Romsons gröna asylextremister som i det längsta kämpade för att hålla Sveriges gränser öppna behöver ingen tvivla på.

Tio år senare är Sverige ett förvandlat land.

Läs även: Skogkär: Slött, slappt och likgiltigt på Migrationsverket

Från millennieskiftet till 2015 ökade Sveriges befolkning med nästan 1 miljon invånare. Antalet med utrikes bakgrund – utrikes födda samt inrikes födda med två utrikes födda föräldrar – ökade under samma tid med nästan 900 000. I stort sett hela den kraftiga folkökningen förklaras alltså av invandring. Detta inflöde bestod dessutom huvudsakligen av människor från kulturer vars värderingar skiljer sig diametralt från de värderingar som kommit att prägla Sverige i modern tid.

Från det år den Reinfeldtska alliansregeringen tillträdde, 2006, till och med 2015 tog Sverige emot över en halv miljon asylsökningar, varav drygt 160 000 enbart år 2015. Därefter har siffrorna gått ner. Färre söker asyl. Istället har främst anhöriginvandringen ökat. Varje år de senaste fem åren har Migrationsverket beviljat beviljat 80 000 –100 000 tidsbegränsade och permanenta nya uppehållstillstånd. Under de sju första månaderna i år godkändes 53 250 uppehållstillstånd. Några stängda gränser är det inte tal om.

Den kraftiga folkökningen, nästan helt en följd av invandring, har lett till att samhällservice och infrastruktur inte räckt till. Särskilt inte fängelseplatserna. De senaste årens nästan dagliga skottlossningar och bombdåd är de mest påtagliga påminnelserna om realiteterna i det nya kriminella Sverige. En importerad gäng- och klankriminalitet har nått systemhotande nivåer. I stort sett varje myndighet, företag och samhällsinstitution måste räkna med möjligheten att infiltreras – eller vara infiltrerad – av den organiserade brottsligheten.

Segregationen som blivit följden av decennier av ansvarslös invandringspolitik vill Socialdemokraterna nu åtgärda genom att tvångsblanda befolkningen. Ett projekt partiets ledande företrädare verkar måttligt intresserade av att delta i för egen del.

Tidöpartierna har till stor del ägnat mandatperioden åt att hjälpligt begränsa skadeverkningarna av alliansens och de rödgrönas samhällsexperiment. På fredagen tog migrationsminister Johan Forssell (M) emot en utredning med förslag om skärpta krav för anhöriginvandring. Bland annat föreslås att en väntetid på två år ska bli “huvudregel vid viss anhöriginvandring”. De försiktiga formuleringarna gör att förslaget framstår som en halvmesyr.

Läs även: Skogkär: Folkutbytet är ingen konspirationsteori

Som av en händelse åtalades i onsdags sex kommunpolitiker i skånska Staffanstorp för grovt tjänstefel, bland dem kommunalrådet Christian Sonesson (M). De satt i kommunstyrelsen 2022 och beslöt då att vägra ta emot fyra kvotflyktingar som anvisats till Staffanstorp av Migrationsverket.

“Brottet är att bedöma som grovt eftersom de tilltalade allvarligt har missbrukat sin ställning som kommunpolitiker. Det har dessutom fått konsekvenser både för enskilda individer och för det allmänna”, säger kammaråklagare Magdalena Petersson enligt ett pressmeddelande.

Men de ansvariga för den havererade svenska migrationspolitiken har aldrig ställts till svars och kommer heller aldrig att ställas till svars. De har förblivit aktade samhällsmedborgare. Och varför inte? Alla som var något då och alla som är något nu sjöng med änglarna. I alla fall när det fanns publik. Att bedriva en dåraktig politik är inte ett brott – även om det i vissa fall kanske borde vara det.

De skador politiker som Fredrik Reinfeldt (M), Erik Ullenhag (L), Annie Lööf (C), Jan Björklund (L), Åsa Romson (MP), Gustav Fridolin (MP), Stefan Löfven (S), Morgan Johansson (S) och tjänstemän som Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson – för att ta några namn i högen – orsakat det svenska samhället är både omöjliga att överblicka och omöjliga att reparera. De bär det yttersta ansvaret för ett ansvarslöst, fullskaligt och irreversibelt samhällsexperiment.

Några röstades bort men alla har de kunnat gå vidare. I de flesta fall till ambassadörsposter, höga befattningar inom näringslivet, lukrativa uppdrag som lobbyister. En del har fortsatt sin politiska karriär. Det kommer aldrig att gå någon nöd på någon av dem. De kommer högst sannolikt aldrig att behöva bekymra sig över att drabbas av det våld och den otrygghet som på grund av deras politik blivit så många vanliga svenskars vardag.

Deras beslut har om något fått konsekvenser både för enskilda individer – miljoner enskilda individer – och för det allmänna. Konsekvenser som kommer att ta generationer att ställa till rätta – om det alls är möjligt. Vad de orsakat får Staffanstorpspolitikernas eventuella brott att blekna bort och åtalet mot dem att så här tio år efter 2015 framstå som ett bisarrt skämt.

Läs även: Skogkär: Med den migrationspolitiken hjälper ingen integrationspolitik