Skogkär: Trumps USA har inga vänner

Venezuelas blodbesudlade diktator Nicolás Maduro är borta från makten. Över detta finns ingen anledning att sörja. Men diktaturen består. Förtrycket består. Regimen är intakt – minus Maduro. Dess kontroll över landet är till synes obruten. Maduros efterträdare, interimspresidenten Delcy Rodríguez, är inte mindre USA-hatande revolutionär marxist än Maduro.

Samtidigt hävdar den amerikanska administrationen att det är USA som styr Venezuela. Tanken tycks vara att genom politiskt och ekonomiskt tryck uppbackat av militär övermakt tvinga regimen i Caracas att böja sig för Donald Trumps vilja. Utan en på alla sätt kostsam invasion och ockupation som dessutom skulle kräva kongressens godkännande. Det lär vara lättare sagt än gjort.

Trumps politik har emellanåt beskrivits som isolationistisk. USA ska inte längre agera världspolis, inte offra amerikanska liv och ekonomiska resurser för andra, utan se till sina egna intressen och enbart sina egna intressen. America first.

Men USA:s intressen visar sig inte oväntat vara svåra att ta till vara utan att blanda sig i andra länders angelägenheter. Isolationismen har blivit påtagligt interventionistisk.

Syftet med den amerikanska militärens spektakulära gripande och bortförande av Maduro och hans hustru Cilia Flores var aldrig att bana väg för demokrati i Venezuela. Vem eller vilka som styr ett land saknar avgörande betydelse så länge landet styrs i enlighet med vad som är bäst för USA – för Donald Trumps USA. Så kan “Donroe-doktrinen”, USA:s nya säkerhetspolitiska strategi, sammanfattas. Här slås fast att den västra hemisfären, de två amerikanska kontinenterna, är USA:s intresseområde, där USA styr och ställer.

”Detta är den västra hemisfären. Det är här vi lever – och vi kommer inte att låta den västra hemisfären bli en bas varifrån fiender, medtävlare och rivaler till USA opererar”, tydliggjorde den amerikanske utrikesministern Marco Rubio nyligen.

Ord riktade framförallt till Kina, som under decennier etablerat en allt starkare närvaro i exempelvis Venezuela. Bara några timmar innan amerikanska specialstyrkor grep honom hade Maduro ett möte med kinesiska diplomater. Maduro beskrev efteråt i sociala medier mötet som en bekräftelse av de “starka banden av broderskap och vänskap mellan Kina och Venezuela”.

USA:s “statskupp via fjärrkontroll” handlar till stor del om oljan, men inte den olja som i dag pumpas upp i begränsad mängd, utan om Venezuelas oljereserver, som bedöms vara världens största. Målet för USA:s politik är på ett övergripande plan att säkra kontrollen över strategiskt viktiga råvaror och råvarukedjor och strategiskt viktiga handelsvägar samt säkra den amerikanska dollarns ställning som världens reservvaluta och därmed dess styrka. Allt detta tydliggörs i säkerhetsstrategin.

Ända sedan andra världskrigets slut har USA:s och Europas ekonomiska och säkerhetspolitiska intressen sammanfallit. USA och Europa binds samman av historiska och kulturella band. Det har varit en intressegemenskap och en åsiktsgemenskap. Generationer av politiker i såväl USA som Europa har talat om vikten av att vårda den transatlantiska länken.

Men Donald Trumps USA har inga vänner. Donald Trumps USA har fiender, konkurrenter och emellanåt, när intressen råkar sammanfalla, partners. Juniora partners. Här finns ingen plats för oegennytta, solidaritet och ännu mindre sentimentalitet.

Läs även: Skogkär: Lyssna på Trump – trots allt

Danmark har genom åren varit en lojal partner till USA, inte minst militärt. Danska soldater har slagits på USA:s sida i Kosovo, i Afghanistan, i Irak. Slagits och dött.

Nu säger Donald Trump att USA behöver Grönland, danskt territorium, av säkerhetspolitiska skäl. Han utesluter inte att ta Grönland med våld. Stephen Miller, biträdande politisk stabschef i Vita huset, gjorde i en intervju häromdagen klart att det är den amerikanska regeringens uttalade avsikt att göra Grönland till en del av USA. Varför inte USA:s säkerhetsintressen skulle kunna tillgodoses i samförstånd med Danmark, en Natopartner, är svårt att förstå.

Trumpadministrationens argumentation lyder kort och gott: vi behöver Grönland, därför har vi rätt till Grönland. Maktspråk kan inte bli mycket naknare än så.

“Ingen kommer att slåss mot USA:s militär för Grönlands skull”, konstaterar Miller trosvisst. I det har han säkert rätt.

Men skulle Trump göra verklighet av sina hot innebär det också det definitiva slutet för försvarsalliansen Nato. I vilken mån Nato fortfarande existerar mer än på papperet, kan diskuteras. En försvarsallians bygger i grunden på trovärdighet. På att fiender vet att den som angriper ett medlemsland kommer att mötas av hela alliansens samlade militära kapacitet. Och där spelar USA den avgörande rollen. Går det i dag att med säkerhet säga att USA under Trump kommer att axla det ansvaret? Det framstår som en allt mer öppen fråga. Trump verkar betrakta Nato mer som en börda än en tillgång. Med tanke på hur många medlemsstater som år efter år tagit springnota efter springnota och struntat i att investera i sitt eget försvar, är det i och för sig förståeligt.

Den svenska regeringen, liksom de flesta andra europeiska regeringar, uttalar sitt villkorslösa stöd för Danmark. Det mumlas missnöjt om att gripandet av Maduro bryter mot folkrätten och underminerar den regelbaserade världsordningen. Världen får inte bli en plats där den starkes rätt råder, heter det. Men den regelbaserade världsordning som nu långsamt faller samman har alltid varit en illusion. Även en regelbaserad ordning vilar till syvende och sist på styrka, på att någon är redo och kapabel att med våld eller hot om våld, se till att reglerna efterlevs. Den rollen har USA spelat under decennier.

Än så länge tycks Europas politiska ledare inte se någon annan utväg än att efter bästa förmåga försöka hålla Trump på gott humör. Trump älskar förvisso att smickras, men det borde vid det här laget stå klart att det inte får honom att byta politik.

Tänk om USA lämnar Nato? Tänk om USA helt överger Ukraina? Tänk om USA startar ett handelskrig? Det finns många osäkerhetsfaktorer, många skäl att hålla god min i elakt spel och inte bråka.

Efter USA är EU världens största ekonomi sett till BNP. EU är världens största exportör av varor och tjänster. Europa skulle kunna sätta hårt mot hårt. Men det skulle så klart få ekonomiska konsekvenser, obehagliga sådana. Och obehag är något EU:s politiska ledare, i många fall med svagt folkligt stöd, till varje pris vill undvika. Det är så dessa politiska ledare tolkar stämningarna i folkdjupet. Och på den punkten har de knappast fel.

Ett politiskt splittrat Europa med svaga politiska ledare har under decennier låtit sig invaggas i den felaktiga föreställningen att mjuk makt numera trumfar hård. Uppvaknandet har blivit minst sagt brutalt.

Europa och EU står inför ett val: att snabbt bygga upp sin hårda makt eller bli irrelevant som aktör i den globala politiska maktkampen. Att själv forma sitt öde eller att låta sitt öde formas av andra.

Läs även: USA dumpar Ukraina i den nya nationella säkerhetsstrategin