Skogkär: Lyssna på Trump – trots allt
I en ny säkerhetspolitisk strategi signerad Donald Trump går den amerikanska administrationen hårt åt Europas politiska elit. Kontinenten är på väg att förlora sin identitet och civilisation, heter det i ett dokument som öppet tar ställning för EU:s nationalistiska högerpartier. Föga diplomatiskt men Europas gamla politiska garde gör klokt i att lyssna på Trump, för kritiken är inte utan substans.
Den mäktigaste personen i europeisk politik heter – Donald Trump. Bakom utnämningen står nyhetssajten Politico. Och orimligt är det inte. Den amerikanske presidenten har skakat om europeisk politik. Nu senast med sin nya säkerhetspolitiska strategi, som rent allmänt andas fientlighet mot inte minst EU och där det varnas för att Europa står inför en “civilisatorisk utradering” – civilizational erasure.
Strategin benämns som en Monroedoktrin uppdaterad i enlighet med Trumps politiska vision: America First, alltid och överallt. Monroedoktrinen är döpt efter den amerikanske presidenten James Monroe, som 1823 slog fast att europeisk inblandning i politiken på andra sidan Atlanten är oacceptabel och att USA å sin sida inte har för avsikt att lägga sig i konflikter mellan länder i Europa. Sköt ni ert, så sköter vi vårt, för att sammanfatta.
Fast av Trumps säkerhetsstrategi att döma är det inte mycket som tyder på att USA tänker avhålla sig från att lägga sig i andra länders och kontinenters angelägenheter när det gynnar de egna intressena. USA har konkurrenter, främst Kina, men i den utsträckning landet har vänner så avgörs det av huruvida vänskapen kan omsättas i ekonomiska och strategiska fördelar för USA. Amerika under Trump sysslar inte med välgörenhet.
I alla fall tycks Trump fortfarande anse att Europa kan vara till nytta. Därför oroas han och Vita huset över utvecklingen. I säkerhetsstrategin varnas, som konstaterats ovan, för att den europeiska civilisationen är på väg mot sin undergång. Nationella identiteter och nationellt självförtroende är på väg att gå förlorat och om utvecklingen fortsätter så kommer Europa att vara oigenkännligt om två decennier eller mindre, fastslås det. Orsaken kan sammanfattas: okontrollerad migration, demografisk kollaps, klimatpolitiken, EU och andra överstatliga organ som undergräver politisk frihet och suveränitet, censuriver och förtryck av den politiska oppositionen – i praktiken de partier som Trump ser som sina bundsförvanter.
I en intervju med Politico beskriver Trump de europeiska ledarna som svaga och närmast tvångsmässigt politiskt korrekta: “det är det som gör dem svaga”. Trump lyfter särskilt fram hur invandringen påverkat Sverige och gjort landet otryggt.
“Det är knappt så man kan tro det. Det är ett helt förändrat land”, säger Trump i intervjun.
Läs även: USA dumpar Ukraina i den nya nationella säkerhetsstrategin
Mottagandet från det europeiska politiska etablissemang som känner sig utpekat i säkerhetsstrategein och av Trump, är förutsägbart. Den vanligast förekommande reaktionen är att avfärda det hela som en fräck, oförskämd och opassande inblandning i Europas och enskilda europeiska staters inre angelägenheter. Vilket det på många sätt också är.
Den tidigare Moderatledaren, statsministern och utrikesministern Carl Bildts enda politiska uppdrag numera är en plats i kyrkofullmäktige i församlingen Hedvig Eleonora och Oscar i Stockholm. Men Bildts reaktion kan nog ses som tämligen representativ för Europas gamla politiska garde.
Det här är ett dokument som brister i respekt, som går i direkt konfrontation med Europa och innehåller “smörja” och “trams”, förklarade Bildt häromkvällen i Aktuellt i SVT.
Men är Trump och hans administration för den skull helt fel ute i sin problembeskrivning? Knappast.
Ett lustigt sammanträffande – eller vad man nu ska kalla det – är att samma dag som Trumps utfall mot Europa diskuteras på hög volym i bland annat Sverige publiceras en debattartikel i brittiska The Guardian, undertecknad av Storbritanniens premiärminister Keir Starmer och Danmarks statsminister Mette Fredriksen (S) med rubriken “We must protect our borders to defend our democracies”. Översättning är kanske överflödig. Om inte ansvarsfulla regeringar i Europa tar människors oro för den irreguljära migrationen på allvar, så kommer populisterna att ta över, lyder budskapet. De båda regeringscheferna vill åtminstone ge sken av att de i denna fråga är på ungefär samma sida som Trump och den amerikanska administrationen. Men kanske är det den överhängande risken att förlora makten – i alla fall för Starmers del – som förklarar utspelet.
EU är bra på att utöka sin makt på de nationella regeringarnas bekostnad, men har inte direkt levererat på tidigare utställda löften om att göra unionen till en dynamisk, ekonomisk stormakt som konkurrerar med och till och med överträffar USA. Den så kallade Draghi-rapporten, beställd av EU-kommissionen, kom fram till att unionen riskerar långvarig låg tillväxt om man inte agerar kraftfullt. Den noterar att produktiviteten i EU halkat efter, särskilt inom digitalisering och innovation, vilket ökat avståndet till USA och Kina. För att vända utvecklingen krävs samordnade investeringar på 750–800 miljarder euro per år samt institutionella reformer som förenklar beslutsfattande.
På en konferens i september i år, anordnad ett år efter att rapporten släpptes, konstaterade upphovsmannen, den tidigare chefen för Europeiska centralbanken, Mario Draghi, att EU fortsätter att tappa mark till USA.
Den demografiska utvecklingen kan inte gärna beskrivas som annat än kollapsande. Europa är en åldrande, allt gråare kontinent. Födelsetalen är låga och överlag fallande. För att inte befolkningen ska minska (utan invandring) krävs att varje kvinna föder i genomsnitt 2,1 barn. I Sverige är barnafödandet nu nere på 1,43 barn per kvinna. Och det är långtifrån lägst i EU.
På andra sidan Medelhavet ligger Afrika. En kontinent med omkring 1,5 miljarder invånare som 2050 beräknas ha 2,5 miljarder. Migrationstrycket mot Europa kommer inte att avta. Runtom i Europa visar utvecklingen samtidigt att motståndet mot invandring växer. Det förklarar framgångarna, i land efter land, för de europeiska partier som av etablissemanget kallas allt från populister till högerextremister. Och någon trovärdig politik för att hantera denna situation syns inte på horisonten.
De nationalistiska partiernas framgångar kan ses som ett behövligt korrektiv. Men det förutsätter att de etablerade partierna inser att de måste korrigera stora delar av den politik de hittills fört.
Det politiska etablissemanget i Sverige vägrade ompröva en hopplös migrationspolitik. Resultatet blev 65 så kallade utanförskapsområden, en segregation som – i ärlighetens namn – inget parti i dag har någon politisk lösning på, skenande gängkriminalitet, parallellsamhällen och en organiserad brottslighet som officiellt beskrivs som systemhotande. Så nog är Sverige, som Trump konstaterade, förändrat.
Tycka vad man vill om Trump och om USA under Trump, men detta är knappast tiden och platsen för svensk eller europeisk politisk självgodhet.
