Rasmus Paludans koranbrännande påskturné riket runt har utlöst kaos av sådan magnitud att det överväldigat såväl polisen som politiken och den offentliga debatten.

Upploppen var så intensiva att polisen i princip överväldigades av stenkastande folkmassor. Ibland var attackerna mot poliser från mobben så grova att det kan utgöra mordförsök. Vittnesmålen från några av poliserna påminner om våldsamma upplopp i Mellanöstern och Israel snarare än i Sverige.

Läs även: Ahmed: Välkommen till islamiseringen

Att polisen vid flertalet av dessa upplopp var så pass i underläge att de tvingades dra sig tillbaka och ge upp området till våldsverkarna har lett till viss kritik inifrån poliskåren mot polisledning och politiker. Detta eftersom många av poliserna ville gå in och göra sin plikt att skydda liv och egendom och garantera säkerhet och ordning – och ville inte ses som att de hade förlorat kontrollen över ett territorium. Men samtidigt verkar det också råda viss förvirring om vad polisen skulle ha gjort, eftersom det blev uppenbart att det inte fanns tillräckliga resurser för att de skulle kunna ha utfört sitt jobb. För somliga kom detta som en överraskning, men för många var det bara en bekräftelse på politikernas misslyckande.

Allt detta har lett till en omfattande offentlig debatt om yttrandefrihet, rasism, religion, migration, integration och polisens oförmåga att upprätthålla sitt våldsmonopol, ett monopol som ser ut som en juridisk modell snarare än som en praktisk verklighet.

En del säger att detta inte har något med islam att göra, och att de unga männen i förorterna bara letar efter en ursäkt att starta upplopp. Men om man hävdar att detta inte har något med islam att göra, då har man inte förstått alla dimensioner av problemet. Det var inte kristna syrianer som kastade sten och attackerade polisen medan de skrek Allahu Akbar. Och det vore inte orimligt att anta att om områdena hade bebotts av ukrainska flyktingar istället, så skulle inga kravaller ägt rum över en koranbränning – som kristna bryr de sig inte om islam. Invånarna i de områden som plågats av kravaller senaste dagarna skulle inte heller ha brytt sig om det var någon vänsterextremist som brände den svenska flaggan, eller några islamister som höll en antisemitisk demonstration.

Islam är också mycket intolerant mot hädelse och har därmed och omvänt en betydande grad av tolerans för våld. Detta är anledningen till att majoriteten av muslimska länder har hädelselagar och att folk blir lynchade i Pakistan eller hackade till döds på gatorna i Bangladesh, för minsta möjliga upplevda ”förolämpningar” mot islam eller dess profet.

Det betyder inte att alla muslimer stödjer kravallerna. Naturligtvis är majoriteten av muslimer fredliga människor, men en väldigt stor andel av muslimer, kanske även en majoritet, anser att koranbränning borde vara förbjudet.

Men det handlar inte bara om religionen i sig utan också om islam som en central identitetsmarkör för en aggressiv, tribalistisk och dysfunktionell ortenkultur.

Det som skapats i våra utanförskapsområden är ett parallellsamhälle som är en hybrid av Mellanöstern och Somalia. Om någon exempelvis gav sig på att bränna Koranen i någon stadsdel i Mellanöstern, skulle inte varenda person i närheten attackera vederbörande fysiskt, många skulle göra det, och ett antal skulle försöka döda honom eller henne.
Det handlar om ett spektrum av reaktioner, där de flesta muslimer skulle ogilla hädelsen, en stor andel skulle känna sig kränkta, och några kommer att bli så upprörda att de tar till våld, inte minst personer med dålig impulskontroll och hög våldsbenägenhet.

Men problemet är mer komplicerat än så, vilket framgår av att det verkar som att även kvinnor i åldern 40 till 60 år har deltagit i stenkastningen tillsammans med sina barn. Detta signalerar ett djupare socialt och kulturellt problem, något som handlar om mer än bara arga unga män.

Läs även: Lindberg: Förbjud koranbränningar för Sverigebildens skull!

Men det här handlar inte heller bara om islam, det handlar om utvecklingen av ett isolerat parallellsamhälle med hög arbetslöshet och kriminalitet, där förbittring och antagonism mot majoritetssamhället, staten och dess institutioner har spridit sig.

Dessutom har människorna i många förorter utvecklat en helt annan kollektiv identitet än majoritetssamhällets, vilket gör det svårt för dem att identifiera sig med majoritetssamhället, något som lätt leder till friktion och konflikter.

Det finns också en helt annan syn på förhållandet till staten och medborgarnas rättigheter. I Väst finns det en kultur av negativa rättigheter när det kommer till medborgerliga fri- och rättigheter, inklusive yttrandefrihet. Det innebär att rätten redan finns där, och den kräver inte en aktiv handling från staten för att aktiveras. I icke-västliga länder finns det en kultur av positiva rättigheter, vilket innebär att det är staten som aktivt tillåter och tillhandahåller allt, inklusive rätten till yttrandefrihet.

Detta är anledningen till att reaktionen hos många människor i förorterna är irritation eller ilska mot staten och polisen över att de har ”tillåtit koranbränningen”, eller när vissa säger: ”Jag håller inte med om våldet mot polisen, men jag förstår det, eftersom det var fel av polisen att tillåta att någon bränner koranen.” De förstår inte att rätten redan existerar och att staten genom att neka det skulle inskränka denna rättighet.

En form av hederskultur är också en del av detta problem. Vad som anses vara ett hederligt och normativt beteende vid konflikter skiljer sig också åt mellan svensk majoritetskultur och den hybridkultur som uppstått i våra förorter. Medan det i Sverige anses vara önskvärt att behålla lugnet och självkontrollen när man känner sig kränkt, gäller det motsatta i Mellanöstern. Den som i Mellanöstern ”accepterar” en förolämpning från en annan person, anses genom sin passivitet ha uppvisat en skamlig svaghet och förlorat sin heder.

Och många människor i förorterna känner att deras heder kränks när det som de uppfattar som det allra heligaste, Allahs egna ord, skändas. Vi får alltså en mycket stark spänning mellan en majoritetskultur som högaktar självbehärskning, och en subkultur som tror att det hedersamma är att svara med våld på ickevåldsamma förolämpningar.

Sedan har vi fått någon sorts ohelig allians mellan islamister och så kallade antirasister. Företrädare för bägge grupperna visar ett starkt intresse för att stifta vad som i praktiken skulle vara blasfemilagar, men maskerar det smart genom att vilja formulera dessa blasfemilagar i termer av ”hatbrott” och ”hets mot folkgrupp”.

Partiet Nyans vill kriminalisera kränkningar av islam och dess symboler, och den självutnämnde antirasisten Atilla Yoldas, som är krönikör i Expressen, har startat en namninsamling som hittills samlat in över 30 000 namnunderskrifter med syftet att göra koranbränning till ett hatbrott. Detta skulle i praktiken göra islamiska texter heliga enligt lagen, och är ett försök att skydda islam från yttrandefriheten, vilket hotar själva grunden för en sekulär och liberal demokrati.

Det har också varit kontrovers om huruvida polisen borde ha gett tillstånd till Paludan ur ett säkerhetsperspektiv. En artikel som publicerades i Expressen i samband med upploppen hade rubriken ”Fega polischefsbeslut ligger bakom våldsamma kravaller”. När jag först läste rubriken tänkte jag att det var en kritik av polisen för att inte vara tillräckligt effektiva mot kravallerna, eller för att ha dragit sig tillbaka, men det visade sig att kritiken riktade sig mot att polisen hade gett Paludan tillstånd att demonstrera. Det finns många röster som hävdar att det var fel av polisen att ge tillstånd till Paludan, eftersom hans koranbrännande hotar säkerheten och den allmänna ordningen.

Men var drar vi gränsen? Om vi kapitulerar på grund av hotet om våld, så kommer våld alltid att användas för att tysta det fria ordet.

Om polisen säger att de inte kan ge tillstånd eftersom de inte kan garantera säkerheten så befinner vi oss på ett sluttande plan. Borde tillstånd även vägras den som ville visa bilder av konstnärer som Lars Vilks? Ska publicering av Muhammad-teckningar förbjudas? Handlar det om att i praktiken förbjuda offentlig kritik av islam?

Läs även: Dan Korn: Rättsstaten kräver en stark polis

Såväl polis som politiker skulle dessutom kunna använda det som en ursäkt för att neka tillstånd till allt möjligt som någon kunde uppfatta som provocerande, och helt enkelt påstå sig inte ha resurser. På så sätt kunde man slippa ifrån att se till att det fanns resurser till det fria ordets försvar. Men yttrandefriheten ska inte anpassas efter polisens resurser – polisens resurser ska tvärtom anpassas efter behovet att försvara yttrandefriheten i samhället.

Detta måste snarast åtgärdas för att polisen ska få tillbaka förtroendet efter att ha tappat ansiktet. Det måste ske ett mycket intensivt tillslag mot alla som bröt mot lagen, de måste gripas, åtalas och dömas. Om det inte blir några konsekvenser kommer dessa upplopp att vara ett återkommande fenomen och kommer att hända ofta och leda till en våldsspiral.

Läs även: Lidström: Korankravaller i landet som inte kan

Det torde vara uppenbart för alla att Sverige behöver utöka sin polisstyrka och dess kapacitet rejält, annars tappar polisen våldsmonopolet för gott och då får vi varken säkerhet eller yttrandefrihet.