I snart en månad har landets medier – med statstelevisionen i spetsen – ältat Richard Jomshofs omdöme om islams profet Muhammed: en krigsherre, massmördare och slavhandlare.

Jomshof publicerade sitt inlägg på X – fortfarande mest känt som Twitter – förmiddagen den 27 juli. Morgan Johansson, socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson, högg direkt:

“Att i rådande läge trissa upp konflikten ytterligare med aggressiv antimuslimsk hatpropaganda kan förvärra säkerhetsläget. Jomshof kan inte sitta kvar. Statsministern måste agera för att byta ut honom.”

Och så har det fortsatt, dag ut och dag in, vecka efter vecka. Inget nytt tillkommer. Samma frågor får samma svar i en evig rundgång. Socialdemokraternas mediestrateger måste jubla över denna gåva som fortsätter att ge. Och ge. Och ge.

Jämför med hur snabbt det mediala intresset för riksdagsledamoten Jamal El-Hajs (S) äventyr på en Hamaskopplad konferens i Malmö i slutet av maj dog. Efter en vecka var den saken utredd, avklarad och förpassad till redaktionernas runda arkiv sedan partiordföranden Magdalena Andersson gått i god för att El-Haj är en utmärkt person och sann demokrat som självklart tar avstånd från Hamas och alla former av terrorism.

Redaktionernas monomana fixering vid Jomshofs syn på islam och regeringspartiernas syn på Jomshofs islamsyn, visar dock inga tecken på att släppa.

I söndags var statsminister Ulf Kristersson (M) gäst i Agenda i SVT, i ett program som helt och hållet fokuserade på säkerhetskrisen och terrorhotet mot Sverige.

Tjugo minuter av programtiden ägnades intervjun med Kristersson. Åtta av dessa tjugo minuter – 40 procent – ägnade utfrågaren Camilla Kvartoft åt Jomshof: Vad tycker du om att han skrev så? Vad tycker du om att han uttrycker sig så? Varför lyssnar han inte på dina uppmaningar? Vad säger det om din auktoritet som statsminister? Hur påverkar det dina möjligheter att ändra bilden av Sverige som islamfientligt? Är SD en säkerhetspolitisk belastning? Och så vidare. Och så vidare. Frågor som Kristersson fått och besvarat gång på gång de senaste veckorna.

Läs även: Skogkär: Det är till vänster SVT och SR söker sina sanningar

Den som möjligen trodde att ämnet därmed var uttömt, åtminstone för statstelevisionens del, fick snabbt tänka om. På onsdagen var det dags för programmet Politikbyrån som under rubriken “Säkerhetshotet” helt och hållet ägnades åt säkerhetskrisen, som här återigen reduceras till en fråga om den problematiske Jomshof och hur Kristersson ska hantera honom.

Programmets vinjett utgörs av ett fotomontage med två personer: Ulf Kristersson, kisande lite fåraktigt ut i tomma intet med öppen mun, och snett bakom honom står en retfullt leende Richard Jomshof hållandes en brinnande tändsticka framför ansiktet på statsministern. Programidén sammanfattad i en enda bild, skulle det visa sig.

Politikbyrån ägnas i regel inte åt politiska sakfrågor utan kretsar mest kring det politiska spelet och spinnet, som inte sällan behandlas med en lättsam klackspark. Lite skoj och lite allvar. Så även denna gång.

Affären Jomshof kan sammanfattas tämligen kort och enkelt. Socialdemokraternas taktik handlar om att utmåla Sverigedemokraterna som ett akut hot mot rikets säkerhet, Ulf Kristersson som Jimmie Åkessons strypkopplade knähund och Liberalerna som princip- och ryggradslösa mähän, redo att sälja ut allt vad mänsklig anständighet och liberala värderingar heter för att få pösa på sina oförtjänta statsrådstaburetter.

Allt detta har naturligtvis programmets gäster, SVT:s politiska kommentatorer Elisabeth Marmorstein och Mats Knutson samt Anette Holmqvist, politikreporter på Expressen, genomskådat för länge sedan.

“Genom att ge sig på honom så kan man också … man skjuter in en kil mellan regeringen och Sverigedemokraterna men man kan ju också appellera till borgerliga väljare som är kritiska till Sverigedemokraterna, som är kritiska till Jomshof och där finns till exempel Liberalerna som ju våndas av den här diskussionen”, summerar Mats Knutsson.

Nej, vad Socialdemokraterna och den övriga rödgröna oppositionen är ute efter är inte särskilt svårt att lista ut.

Ändå spelar SVT med i detta politiska spel som om det inte fanns något val. Som om inga andra aspekter, inga andra infallsvinklar, inga andra ämnen funnes.

Att Socialdemokraterna vill grundlagsskydda public service, i partiets ögon en garant för “kvalitativ, oberoende nyhetsrapportering”, borde inte förvåna någon. Att ha SVT och Sveriges Radio på sin sida, med ett diskret finger på vågen, är mer värt för att få genomslag för sitt politiska budskap, än intäkterna från hundra A-lotterier.

Att det är den del av publiken som själva placerar sig till höger politiskt som har lägre förtroende för public service och anser att nyhetsrapporteringen är vänsterfärgad är inte ägnat att förvåna. Lika lite som att det är de väljare som sympatiserar med de rödgröna partierna som anser att nyhetsrapporteringen i SVT och SR är föredömligt opartisk och objektiv.

Så länge public service får sitta i orubbat bo kan högern glömma allt om en jämn och rättvis spelplan.

Läs även: Skogkär: Medierna ger den rödgröna oppositionen fri lejd