Invasionen av Ukraina sätter ett antal frågor i blixtbelysning, frågor som blivit otidsenliga i Sverige efter över 200 års fred. Vad är Sverige? Vad är ett land alls – och är vårt värt att försvara med livet som insats? Frågor som nu kräver svar, skriver Per Brinkemo.
Inte en enda gång har jag varit i slagsmål.
Inte en enda.
Jag råkade som tonåring träffa min brors ansikte med knuten näve. Jag skulle på skoj skrämma brorsan och gjorde en slagrörelse framför honom. Just som han tog ett steg framåt.
Poff, rätt i käften.
Men det räknas väl inte eftersom det var oavsiktligt.
Våld är inget jag föredrar eller önskar.
Ändå förespråkar jag ett starkt försvar och att Sverige vid militärt angrepp måste kunna försvara sig med våld.
Men skulle vi vara beredda att göra det?
Läs även: Altstadt: Vad hade Per Ahlmark sagt?
I P3:s Morgonpasset sa Calle Schulman att han inte ”hade det i sig” att göra som de ukrainska männen – lämna fru och barn vid gränsen, ta till vapen och försvara landet vid ett eventuellt krig i Sverige.
Stå upp för vad, ärligt hörni? Det finns massor andra länder och värderingar som är bättre än våra.
Det var ett osedvanligt ärligt svar och har kritiserats hårt i sociala medier. I mina ögon onödigt hårt.
Hans attityd är trots allt ganska tidstypisk, tror jag.
Vi är präglade och formade av att bo i ett land som inte haft någon tydlig yttre fiende som hotat oss som nation. Vi har stått utanför krig i 208 år. Sådana omständigheter är få länder förunnade.
Vi har vant oss vid ständig utveckling och de flesta har fått det allt bättre materiellt. Var och en har kunnat satsa på sig själv. Tanken på att vi alla tillhör ett nationellt ”vi” har blivit oss främmande, nästan något genant att nämna. Vadå ”vi”?
Den uppkomna situationen med krig i vårt närområde sätter strålkastarljuset på grunderna för vår frihet och tvingar oss alla att fundera i både nya och andra banor än de invanda. Inte minst när det kommer till fenomenen kultur och nationalstat.
De är, vad än folk säger, båda kopplade till viljan att försvara sitt land.
Eftersom Sverige, ända fram till för några årtionden sen har varit ett osedvanligt homogent samhälle, har svenskar inte haft någon anledning att fundera särskilt djupt över vad kultur är. Någon svensk sådan har vi inte, möjligtvis några obskyra sedvänjor, som luciafirande och midsommar, som för övrigt också de ifrågasatts. Är de egentligen svenska från början?
Andra länder har kultur: Somalia, Kurdistan, Frankrike. Men inte vi. Vårt sätt att leva har setts som ”bara normalt”.
I en form av självutplåning har kulturbegreppet kopplat till Sverige laddats med negativa associationer. Tänk bara på vad överintendent Ingrid Lomfors sa på det nationella mötet ”Sverige tillsammans” vid Münchenbryggeriet 2015, mitt under den stora flyktingvågen: ”Det finns ingen enhetlig inhemsk svensk kultur som går tillbaka till urminnes tid. Vi har alltid stått under influenser utifrån.”
Detta sagt trots att ingen hävdat att svensk kultur inte är föränderlig eller att Sverige inte tagit intryck och påverkats av andra. Det gör ju alla, precis alla kulturer överallt, hela tiden. Skulle detta vara något specifikt för Sverige?
Eller ta Fredrik Reinfeldt när han besökte Ronna i Södertälje efter att det varit kravaller och skottlossning mot en polisstation: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån.”
Läs även: Makram: Vänsterns kognitiva dissonans om Ukraina
Man ska minnas mot vilken fond dessa citat yttrades. Sverige stod mitt i en demografisk förvandling genom den allt större invandringen. Det fanns från politiskt håll en vilja att spela ned den svenska kulturen eftersom SD hyllade ”det svenska” och var kritiska mot en stor och okontrollerad invandring från fjärran kulturer.
Det var ingen bra strategi. Man kan omöjligt få med sig folk i en förd politik genom att förnedra och förklena, ”ursvenskt är bara barbariet”, människor som är tacksamma och stolta över Sverige. Det är heller ingen bra strategi när asylsökande undrar vad Sverige är för land? Äh, vi har ingen kultur, var dig själv.
Det andra fenomenet – nationalstaten – blev i samma veva plötsligt sedd över axeln, något problematiskt. För att legitimera flyktingpolitiken uppstod ett behov av att spela ned den. Inte sällan med hänvisning till att värnandet av nationalstaten lätt leder till aggressiv nationalism.
Se på Nazityskland, varnades det.
Idealet var i stället den globala fria världen där människor kan röra sig fritt över gränser. Stor invandring var oproblematisk eftersom alla människor är lika mycket värda och varje individ en tillgång. Det var ur detta tankegods allt fler började ifrågasätta varför svenska regler om rätt till vård och skola för barn endast ska gälla svenska medborgare? Slagorden ”Ingen människa är illegal” och ”allt till alla” for i luften och tanken på att det finns något avgränsat som är värt att upprätthålla i form av nationalstatens lagar och förordningar upplevdes nästan som pinsam.
Trots att den liberala demokratiska nationalstaten sannolikt är den bästa organisationsform som människan hittills skapat blev hyllandet och värnandet av den förknippad med etnisk nationalism och rasism.
Eller som programledaren i Morgonpasset sa till Calle Schulman:
Jag har känt att det varit en social grej som man fört sig med, att man ska dra härifrån vid krig. Att stanna och kriga för sitt land har varit så förknippat med nationalism att man inte velat vara en del av det.
Läs även: Brinkemo: Närhetsprincipen är inte rasism
Kriget i Ukraina har på några veckor ställt oss alla inför frågor som kräver svar.
Är nationalstaten som konstruktion en viktig enhet?
På vilka grunder bygger vår frihet, egentligen?
Är det vi har i Sverige värt att försvara om ett aggressivt Ryssland hotar med invasion
Hur skulle det vara att leva resten av våra liv under Putins diktat?
Ukrainarna tycks ha svarat på frågorna på förvånansvärt likartat sätt.
